cherryheart

Jag hör vad de säger. Och för varje liknelse - varje litet ord -  hugger det i hjärtat. Ett slag rakt i ansiktet. Jag mår illa, vill gråta, skrika och slåss. Men bara med en vältränad viljestyrka håller jag mig själv tillbaka. Hon skriker åt dem så att rösten nästan spricker, men de bara hånskrattar. Den vuxna ber oss lugna oss, men verkar inte förstå allvaret i situationen. Förstår inte hur ont det gör att varje dag bli straffad utav några pubertala idioter som anser sig själva att vara överlägsna bara för att de har kuk. Hur det är att bli nedtryckt som kvinna med argument och åsikter. Flera timmar senare mår jag fortfarande illa, och mina fingrar darrar en aning då och då. De har gått över gränsen nu. Jag kan inte ta detta längre. Samtidigt som jag försöker intala mig att; det är mindre än ett halvår kvar nu. Jag lämnar dem till mitt förflutna. Jag tänker bara blunda och ta mina första steg bort - ut i solen med ett leende på läpparna och ett hjärta som kanske en liten, liten stund för slå utan en sten som trycker. Och jag erinrar mig det som att jag skulle kunna flyga den där dagen. Och sedan när hösten närmar sig ska jag nog lämna den här staden, åtminstonne över dagarna. Lämnar denna förtryckta, inskränkta småstadsångest kvar hos de som alltid burit på den innanför sina revben. Och som alltid kommer behöva göra det, för att de lärt sig att det är fel att trotsa normer. Dessa människor är det också synd om. För deras vridna syn på samhället är sorglig. Och det är inte deras fel. ''Det har väl alltid varit så?''

Mina tårkanaler är utslitna och saltvattnet är slut. Jag orkar inte gråta längre och jag faller nästan för frästelsen. Det är så lättande. Jag ramlar nästan dit. Jag har dålig läkhud och för bra minne. Jag kan inte glömma, allt ont i mitt liv är kvar och det tar så mycket plats att den minoritet av lyckliga minnen jag har ändå glöms bort. Och även om jag glömmer, så kommer inte min hud att glömma. Inte på mycket länge. Jag vill inte falla dit, får inte, ska inte. Håll mig på avstånd, snälla.

När jag mår som jag mår just nu så tar jag avstånd från de finaste saker jag har. Det är ett gäng personer jag flera gånger funderat på att lämna och det slår mig att - de skulle inte be mig stanna, de kommer aldrig gråta över mig. Och det gör väldigt ont för jag älskar dem så innerligt, samtidigt som det är så svårt att umgås. Jag känner mig inte riktigt välkommen. Speciellt inte nu längre.


Jag vet att jag är en pain in the ass. Jag är svinjobbig, jag vet. Jag hatar mig själv för det. Varje gång vi träffats går jag hem med en klump i halsen och det trasslar ihop sig i bröstkorgen. Ångesten faller på och jag ångrar allt jag gjort, allt jag sagt - att jag ens kom dit. Och jag har aldrig varit utåt, jag är bara nervös och rädd. Jag pratar för mycket.


Egentligen kanske det är klokt att bryta upp. För jag kan inte hålla på och älska på det här sättet när jag inte känner samma respons.


Här om dagen tog en av dem mig i handen. kom, vi går och pratar. Hon tog med mig in på en toalett och vi stannade i tio minuter, trots att pappa satt i bilen utanför huset och väntade. Jag berättade kortfattat om ständig ångest, en idiot i mitt liv, min oro över en annan person och sen... stod vi där och pekade på ärr, såg på varande med sympati i blicken. Hon kramade om mig och jag kramade tillbaka. När vi sedan låste upp dörren kände jag fortfarande värme från omfamningen och det lilla hjärtat tinade lite. Hon var full men kanske fick jag lite respons iallafall.


Varje gång jag känner att det kanske inte är värt vad jag tror försöker jag tänka på sådana tillfällen och då känns det hela lite bättre. Försöker att inte låtsas om de människor där som verkligen inte gillar mig och fokuserar på de som kanske rent av tycker om mig. ''Sluta umgås med människor som förstör dig och satsa istället på de relationer som stärker dig.'' Nyårslöften #6.


Jag tvekar på om det är så klokt att publicera det här inlägget  egentligen, det missförstås nog lätt och de människor som förstår att det är dem jag menar och vet hur det ligger - det kan lätt bli jobbigt om de läser det här. Men jag struntar i detta, det här är min blogg.  

Om nätterna har jag en tendens att känna mig levande, på ett helt annat sätt. Jag älskar att sova tillsammans med någon, men jag tror nästan jag föredrar att vara ensam under nätterna. Jag andas lätt, men det trycker nästan mer mot bröstet. I hjärnan flerdubblas tankarna, men nu är det mycket klarare och jag vet säkrare vad jag vill. Det är på nätterna jag känner mest. Och det är nästan alltid på nätterna som jag gråter.

Mörkret är min vän och jag älskar den tunga tystnaden runt om som endast störs utav min så noga utvalda musik som spelas på mycket låg volym. Då och då vibrerar min telefon av någon annan stackare med samma fel i huvudet som jag. Man ska sova på natten. Men det är ganska ofta som jag struntar i det. Natten är lite som min stund.

Nu sitter jag med datorn i knät och från den hörs ett piano. Nattens musik är vald och tankarna snurrar. Det knyter sig i bröstkorgen. För det är så sorgligt. Och bra. Och tragiskt. Och vackert. Nätter påverkar mig nästan för mycket. Och nu är mina ögon blanka.

Jag är ofta rädd för att jag inte ger folk tillräckligt mycket plats. Att jag kväver dem. Rädd att de ska ledsna på mig. Men det finns bara en person som får mig att knappa in ett sms eller ringa. För hon är den viktigaste. Det är nog den enda relation som betyder något.


Som vilken duo som helst så har hon och jag motgångar. Och ska jag vara helt ärlig, så finns inga ord för att beskriva det. Du måste själv älska någon så mycket så att du får en spricka i hjärtat när den är ledsen. Eller känna känslan när du tror att alla revben krossas för att den inte vill veta av dig. När benen inte bär, men du vet att även om ni inte kan prata så skulle du bära din vän vart den än ville om det behövdes. Och ibland vågar du inte andas - för du skulle vilja ge allt du äger till din nära. Även luften. När du blir slagen och sparkad av en skräckslagen ögonsten, men du inte släpper taget. Du skulle ge upp ditt liv. Precis så känner jag - hela tiden.
 

Det är oftast jag som för konversationen. Jag är väl född sådan. Men jag biter mig i läppen, för att vara tyst. Biter så hårt att det nästan går hål. Det här är hennes stund. Jag har alltid varit en bra lyssnare - egentligen. Men jag tror en i mitt förflutna tog den förmågan lite ifrån mig. Men jag lovar, den finns här någon stans innanför bröstkorgen. Slå mig i ansiktet när jag kör över dig. För annars skadar jag bara mig själv senare.


Nu får jag det att låta som om våra liv är ett kaos av misär. Det kanske är lite så. Men det är nog därför vi är så bra. Vi slår om fort när vi pratar. Och det är skönt. Tror jag. Vi är så mycket yngre än våra vänner så när de springer på krogen. Ja, då har vi hemmakvällar. Men vet du vad. Jag älskar våra hemmakvällar. Jag älskar att ta det lugnt, jag älskar att äta och framför allt - Jag älskar dig.


Du och jag ska inte tappa kontakten, hur det än går när vi byter skolor nu. Vi får inte det. Vi ska bli sådana som reser hela tiden och som håller ihop hela livet. Är det okej med dig? För det har jag redan bestämt. För jag vill vara lika galen med dig som nu, fast helst ännu mer enda tills det faktiskt blir pinsamt. Då kan vi ha trevliga, vuxna tjejkvällar. Och jag skrattar lite åt tanken. För jag kan inte så oss som någorlunda seriösa medelålderskvinnor. Sen när vi blir gamla och har all tid i världen, då kan vi resa igen. Kanske mer städat än tidigare. Och när vi är på hemmaplan så kräver jag minst en vardaglig fika i veckan. För jag tål inte tanken att skiljas från dig.


Det var svårt att skriva det här inlägget. För det finns inget bra sätt att börja. Och när man väl kommit igång går det inte att formulera sig. Helst skulle jag vilja anlysera mitt hjärta och ge resultatet till dig. Men dels skulle du nog tycka det var konstigt och dels... så går det fortfarande inte att beskriva. Hela det här inlägget låter bättre innaför mitt pannben än skrivet i bokstäver. Det enda jag egentligen vill säga är:

♥jag älskar dig♥





bilder: we♥it

bilder: we♥it