bff
Jag är ofta rädd för att jag inte ger folk tillräckligt mycket plats. Att jag kväver dem. Rädd att de ska ledsna på mig. Men det finns bara en person som får mig att knappa in ett sms eller ringa. För hon är den viktigaste. Det är nog den enda relation som betyder något. 
Som vilken duo som helst så har hon och jag motgångar. Och ska jag vara helt ärlig, så finns inga ord för att beskriva det. Du måste själv älska någon så mycket så att du får en spricka i hjärtat när den är ledsen. Eller känna känslan när du tror att alla revben krossas för att den inte vill veta av dig. När benen inte bär, men du vet att även om ni inte kan prata så skulle du bära din vän vart den än ville om det behövdes. Och ibland vågar du inte andas - för du skulle vilja ge allt du äger till din nära. Även luften. När du blir slagen och sparkad av en skräckslagen ögonsten, men du inte släpper taget. Du skulle ge upp ditt liv. Precis så känner jag - hela tiden.
Det är oftast jag som för konversationen. Jag är väl född sådan. Men jag biter mig i läppen, för att vara tyst. Biter så hårt att det nästan går hål. Det här är hennes stund. Jag har alltid varit en bra lyssnare - egentligen. Men jag tror en i mitt förflutna tog den förmågan lite ifrån mig. Men jag lovar, den finns här någon stans innanför bröstkorgen. Slå mig i ansiktet när jag kör över dig. För annars skadar jag bara mig själv senare. 
Nu får jag det att låta som om våra liv är ett kaos av misär. Det kanske är lite så. Men det är nog därför vi är så bra. Vi slår om fort när vi pratar. Och det är skönt. Tror jag. Vi är så mycket yngre än våra vänner så när de springer på krogen. Ja, då har vi hemmakvällar. Men vet du vad. Jag älskar våra hemmakvällar. Jag älskar att ta det lugnt, jag älskar att äta och framför allt - Jag älskar dig.
Du och jag ska inte tappa kontakten, hur det än går när vi byter skolor nu. Vi får inte det. Vi ska bli sådana som reser hela tiden och som håller ihop hela livet. Är det okej med dig? För det har jag redan bestämt. För jag vill vara lika galen med dig som nu, fast helst ännu mer enda tills det faktiskt blir pinsamt. Då kan vi ha trevliga, vuxna tjejkvällar. Och jag skrattar lite åt tanken. För jag kan inte så oss som någorlunda seriösa medelålderskvinnor. Sen när vi blir gamla och har all tid i världen, då kan vi resa igen. Kanske mer städat än tidigare. Och när vi är på hemmaplan så kräver jag minst en vardaglig fika i veckan. För jag tål inte tanken att skiljas från dig. 
Det var svårt att skriva det här inlägget. För det finns inget bra sätt att börja. Och när man väl kommit igång går det inte att formulera sig. Helst skulle jag vilja anlysera mitt hjärta och ge resultatet till dig. Men dels skulle du nog tycka det var konstigt och dels... så går det fortfarande inte att beskriva. Hela det här inlägget låter bättre innaför mitt pannben än skrivet i bokstäver. Det enda jag egentligen vill säga är:
♥jag älskar dig♥
bilder: we♥it
<3
