cherryheart

skriver aldrig längre. det var en säkerhet, förut, när jag inte hade något annat. nu har jag något. något lika bra som allt. något så vacker att jag känner mig som något från den förfallna soptippen, något så varmt att jag får överväga om jag är vintern själv. jag var en av dem som förkastade förälskelsen och allt den medförde. jag spottade på passionerade kyssar, kärlek och hjärtan i takt. men jag blev en av dem. ett av alla hjärtan i världen som slår för någon annan än sig själv. men trots att han tillsätter varje saknade pusselbit och ingrediens i mitt liv så har jag liksom ändå fastnat.

det känns som om det förflutna cementerat mina fötter mot marken. alla andra har sprungit vidare men jag står kvar i smärtan. hyn börjar sakta glömma och förlåta. då alla sår snart läkt och suddats ut. men inombords brinner jag fortfarande upp varje minut. när jag ställer mig upp snurrar allt och lägger jag mig ned så minns jag bara skräcken. om jag andas känns det som om en miljon nålar följde med syret ner i mina lungor. när jag ser ut över världen tåras mina ögon men när jag blundar spelas filmen om mitt liv upp. du känner mig, jag vill inte klaga. men det har inte varit lätt. hela min uppväxt existerar i bakhuvudet som minnet av ett blodbad.

jag mår bättre nu. med tonvis av mediciner, nya vänner, kärlek och bättre självkänsla. jag bör inte tycka synd om mig själv, jag har det bra. men ibland jag tror att jag aldrig kommer kunna bli hel igen. och varje dag så frågar jag mig själv. "kan någon älska ett hopplöst renoveringsobjekt"

han är väl beviset på att jag kan ha fel. han tycker att jag är vacker, han säger att jag är en sådan alla borde tycka om. han är så kär och naiv att han vägrar förstå att nästan alla som träffat mig hatar hela mig. han säger att vad spelar det för roll? det är de som går miste om världens bästa flicka. du är så jävla mycket bättre än dem. och jag har alltid älskat dig djupt.

kanske har han rätt. det kanske är de som går miste om mig. jag kanske är fantastisk - liksom bakom det jobbiga, dysfunktionella, vidriga, fula, äckliga. där någon stans kanske det finns en ven av fantastisk. och faktiskt så räcker det för mig just nu. att få vara litelitelite fantastisk och att ha någon som tycker jag är bättre än hela världen.

jag är fortfarande kvar i något jag lämnat för längesen men nu är jag i alla fall inte ensam där. för han håller om mig även om regnet faller ner på oss.

Plockar bort bladen från en prästkragen och mumlar "älskar - älskar inte". Känt på det här sättet så länge nu. Och vad prästkragen än säger så vet jag vad hjärtat vill.

Men jag förstår inte riktigt. Inte hundra procent. För det här är fel. Det här är precis vad jag inte ska känna. Men kan inte ägna det en tanke utan att det hugger i bröstet eller muskulaturen i min kropp tappar sin funktion. Faller ner.

Såpbubblor i en park. På ett tak. I huset. Tillsammans. Såpbubblor synonymt med vad jag känt - men inte känner längre. Såpbubblor är lätta och jag är svår.

Så idag står jag med tre alternativ. Ett. Göra vad mitt hjärta säger till mig. Två. Ljuga. Tre. Stänga av tills någon blir sårad. Jag kommer nog dö vad jag än gör. Det spelar ingen roll. Döden är nog lättare än livet iallafall.

Nu är dagen här. Dagen då jag håller kartongen i handen och det har alltid varit så svårt att föreställa sig. Men jag vet inte vad jag känner.

Det är en odefinierbar känsla för detta har det alltid skojats om. Jag vet inte. Börjar vid frukosten i bilen på vägen till jobbet imorgon och om några veckor måste jag kommit underfund med vad jag känner om detta.

Läser på om biverkningar och blir nervös. "Tänk om...?" Men vet trots allt hur liten procent som det värsta drabbar. Behöver min bästa person nära nu när jag startar men hen är inte här. Hen är långt borta. Och jag är nära ett kollaps.

Vill just nu ta dem allihopa, skrika, gråta, skratta, leka, sova, kramas, slåss, kräkas och jubla. För magen vrider sig i förvirring. Stirrar mot taket - likt paralyserad. Hamnar i ett mellanläge.
Godnatt.

Svarta skor, svarta kläder, svart smink, svarta naglar, svart jacka. Röker svarta cigaretter intill ett renoveringsobjekt. Sommarvindarna fångar med det bruna håret och musiken om ångest och drömmar om att komma bort, texter med stora delar hat och svordomar i öronen. Blänger på människor som blänger på mig. Väntar på bussen som tar mig till tåget som tar mig bort till huvudstaden för några timmar. Bortbortbort.

Slutade skolan igår, grundskolan is no more. Jag förstår inte detta riktigt. Inte ännu. Bort från människor jag inte gillar, bort från lärare jag älskar. Ska bort från den här jävla staden i höst. Till en ny klass med samma intresse. Rädd men glad och tror att det blir bra.

Tror jag bryter upp nu. Med nästan allt och alla. En ny jävla rivstart.

Blundar och drar fingrarna över hans nyckelben. Armar som håller mig nära. Mänsklig värme och närhet. Huvudet mot hans bröstkorg, hans hjärta slår hårt. Jag drar handen genom håret på
hans huvud, det ljusa dockhåret. Tror han är en docka, han är inte verklig. För bra för att vara sann. Förstår, lyssnar, nickar medan jag mumlar orden och historien mot hans kropp. Trycker mig emot honom, vågar inte se hans ögon. Håret hamnar över ansiktet. Han stryker bort det och pressar läpparna mot tinningen. Viskar att jag inte ska vara rädd längre. Kramar om mig och jag skakar i hans armar. Berättelser rinner på naturligt med honom. Behöver honom vid min sida nu igen. Folk får mig att skämmas och tvivla. Rädd för att göra honom ledsen. Men han ler och lovar mig att detta är hans beslut. Och vi bestämmer att "it takes two to cuddle".

Han skrev en låt om mig 2009, häromdagen skrev han en ny. Fick läsa texten. Log och blinkade bort en tår. Pussade honom på kinden. Mumlade ett tack och kände hur rörd jag var. Min musikaliska superhjälte.

Det börjar hänga en doft av nyklippt gräs, varm asfalt, uteservering och sommarvind i luften. Ungdomar kämpar på brännan och dricker läsk i majsolen. Jag undviker istället solen och lägger pengar på choklad och cigarretter. Det börjar spåra ur.

Kämpar sakta fram genom grundskolans sista uppsatser och höjer ljudet på musiken för att slippa höra mänskligheten.

Nätter kommer och när mörkret fallet på återkommer samma drömmar om en perfekt lägenhet, en söt kille och glädje. När alarmet ringer och morgonsolens strålar letar sig in under rullgardinen skrattar jag åt mig själv. För det där kommer aldrig hända.

Äter allt onyttigt jag kommer över just nu och folk anser att jag är tjock. Men de förstår inte att det är av rädsla. Rädslan om att rasa i vikt igen, rädslan om att bli storleksblind och balansera på gränsen till att bli sjuk.

Lyssnar på musikalen som är rosa hela vägen igenom. Känner ett litet ljus av den positiva energi den ger. Ett ljus jag kommer livnära mig på i flera veckor.

Pressas av ett massivt mörker. Mot en hård madrass. Tränar för att glömma, äter för att glömma, sjunger för att glömma, tänker för att komma ihåg. Minnen som ventileras i ett ljust rum mellan två. Löften om förtroende. Pratas om kemisk glädje och det känns fel, men bra. Är jag i sista stadiet nu? Det kanske inte finns någon annan väg ut. Har hållit sår borta i flera veckor och tar sakta tag i vissa saker.

En del saker kräver bara lite mer än andra och när de kommer in i livet så prioriterar man undermetet. Stirrar in i TVn, äter, röker och träffar människor - av olika slag och just nu får alla arbeten vänta. Energin och inspirationen tog ledigt och åkte på en semester långt bort. På öppen biljett.

Kents nya och duggregn. Jag andas rök på ett berg. Trampar ner en fimp i det fuktiga gräset i samma sekunder som jag tänder en ny. Motivation på noll och alla känslor är 112%. Råkar aska på kläderna och tänker på påskhelgen. Tänder ännu en cigarett. Kaos i kroppen. Hjärnan. Hjärtat.

Mina tankar är rök som flyger bort och smälter in i himlens grå färg. Jag är mellan mina egna fingrar - i form av en cigarrett som sakta tynar bort.

Rör mig snabbt hem till honom. Smsar och säger jag är här nu. men ta din tid. Så kommer han ut och vi kramas länge, jag får stå på tå för han är så mycket längre. Han gråter mot min hals. Så tar jag hans hand och vi går iväg, genom skogen och bort. Sitter på en stubbe i ungefär en timme. Pratar, lyssnar, gråter, kramas, bara sitter. Han berättar, jag lyssnar och frågar. Försöker trösta. För han är så himla ledsen. Den där gamla vännen som jag tappat lite på vägen, men så fort han behöver mig är jag där. Jag lovar. För han kommer alltid vara så himla viktig och en av de bästa vänner jag haft.

Mina tårkanaler är utslitna och saltvattnet är slut. Jag orkar inte gråta längre och jag faller nästan för frästelsen. Det är så lättande. Jag ramlar nästan dit. Jag har dålig läkhud och för bra minne. Jag kan inte glömma, allt ont i mitt liv är kvar och det tar så mycket plats att den minoritet av lyckliga minnen jag har ändå glöms bort. Och även om jag glömmer, så kommer inte min hud att glömma. Inte på mycket länge. Jag vill inte falla dit, får inte, ska inte. Håll mig på avstånd, snälla.

När jag mår som jag mår just nu så tar jag avstånd från de finaste saker jag har. Det är ett gäng personer jag flera gånger funderat på att lämna och det slår mig att - de skulle inte be mig stanna, de kommer aldrig gråta över mig. Och det gör väldigt ont för jag älskar dem så innerligt, samtidigt som det är så svårt att umgås. Jag känner mig inte riktigt välkommen. Speciellt inte nu längre.


Jag vet att jag är en pain in the ass. Jag är svinjobbig, jag vet. Jag hatar mig själv för det. Varje gång vi träffats går jag hem med en klump i halsen och det trasslar ihop sig i bröstkorgen. Ångesten faller på och jag ångrar allt jag gjort, allt jag sagt - att jag ens kom dit. Och jag har aldrig varit utåt, jag är bara nervös och rädd. Jag pratar för mycket.


Egentligen kanske det är klokt att bryta upp. För jag kan inte hålla på och älska på det här sättet när jag inte känner samma respons.


Här om dagen tog en av dem mig i handen. kom, vi går och pratar. Hon tog med mig in på en toalett och vi stannade i tio minuter, trots att pappa satt i bilen utanför huset och väntade. Jag berättade kortfattat om ständig ångest, en idiot i mitt liv, min oro över en annan person och sen... stod vi där och pekade på ärr, såg på varande med sympati i blicken. Hon kramade om mig och jag kramade tillbaka. När vi sedan låste upp dörren kände jag fortfarande värme från omfamningen och det lilla hjärtat tinade lite. Hon var full men kanske fick jag lite respons iallafall.


Varje gång jag känner att det kanske inte är värt vad jag tror försöker jag tänka på sådana tillfällen och då känns det hela lite bättre. Försöker att inte låtsas om de människor där som verkligen inte gillar mig och fokuserar på de som kanske rent av tycker om mig. ''Sluta umgås med människor som förstör dig och satsa istället på de relationer som stärker dig.'' Nyårslöften #6.


Jag tvekar på om det är så klokt att publicera det här inlägget  egentligen, det missförstås nog lätt och de människor som förstår att det är dem jag menar och vet hur det ligger - det kan lätt bli jobbigt om de läser det här. Men jag struntar i detta, det här är min blogg.  

Jag är ofta rädd för att jag inte ger folk tillräckligt mycket plats. Att jag kväver dem. Rädd att de ska ledsna på mig. Men det finns bara en person som får mig att knappa in ett sms eller ringa. För hon är den viktigaste. Det är nog den enda relation som betyder något.


Som vilken duo som helst så har hon och jag motgångar. Och ska jag vara helt ärlig, så finns inga ord för att beskriva det. Du måste själv älska någon så mycket så att du får en spricka i hjärtat när den är ledsen. Eller känna känslan när du tror att alla revben krossas för att den inte vill veta av dig. När benen inte bär, men du vet att även om ni inte kan prata så skulle du bära din vän vart den än ville om det behövdes. Och ibland vågar du inte andas - för du skulle vilja ge allt du äger till din nära. Även luften. När du blir slagen och sparkad av en skräckslagen ögonsten, men du inte släpper taget. Du skulle ge upp ditt liv. Precis så känner jag - hela tiden.
 

Det är oftast jag som för konversationen. Jag är väl född sådan. Men jag biter mig i läppen, för att vara tyst. Biter så hårt att det nästan går hål. Det här är hennes stund. Jag har alltid varit en bra lyssnare - egentligen. Men jag tror en i mitt förflutna tog den förmågan lite ifrån mig. Men jag lovar, den finns här någon stans innanför bröstkorgen. Slå mig i ansiktet när jag kör över dig. För annars skadar jag bara mig själv senare.


Nu får jag det att låta som om våra liv är ett kaos av misär. Det kanske är lite så. Men det är nog därför vi är så bra. Vi slår om fort när vi pratar. Och det är skönt. Tror jag. Vi är så mycket yngre än våra vänner så när de springer på krogen. Ja, då har vi hemmakvällar. Men vet du vad. Jag älskar våra hemmakvällar. Jag älskar att ta det lugnt, jag älskar att äta och framför allt - Jag älskar dig.


Du och jag ska inte tappa kontakten, hur det än går när vi byter skolor nu. Vi får inte det. Vi ska bli sådana som reser hela tiden och som håller ihop hela livet. Är det okej med dig? För det har jag redan bestämt. För jag vill vara lika galen med dig som nu, fast helst ännu mer enda tills det faktiskt blir pinsamt. Då kan vi ha trevliga, vuxna tjejkvällar. Och jag skrattar lite åt tanken. För jag kan inte så oss som någorlunda seriösa medelålderskvinnor. Sen när vi blir gamla och har all tid i världen, då kan vi resa igen. Kanske mer städat än tidigare. Och när vi är på hemmaplan så kräver jag minst en vardaglig fika i veckan. För jag tål inte tanken att skiljas från dig.


Det var svårt att skriva det här inlägget. För det finns inget bra sätt att börja. Och när man väl kommit igång går det inte att formulera sig. Helst skulle jag vilja anlysera mitt hjärta och ge resultatet till dig. Men dels skulle du nog tycka det var konstigt och dels... så går det fortfarande inte att beskriva. Hela det här inlägget låter bättre innaför mitt pannben än skrivet i bokstäver. Det enda jag egentligen vill säga är:

♥jag älskar dig♥





bilder: we♥it