cherryheart

just nu är den enda gemensamma nämnaren cigaretterna vi röker och spriten vi dricker. inget annat känns på riktigt nu.

tror inte att det är någon annan, det är nog bara det är mig det är fel på.

~

vill bara lyssna på annika norlin, läsa anders paulrud, röka, ligga på sommarvarma asfaltsgator under stjärnorna, filosofera. men hetsar som ett djur mellan skola, jobb, ansvar och korta timmar av sömn. det här funkar inte. jag kraschar snart.

~

men det finns inget annat vi kan göra än att fortsätta kämpa. även om vi alla vill lägga oss slå nävarna i marken och vägra att ställa oss upp. gråta om det behövs. likt trötta barn på familjevandring.

~

fortsätta dansa mina medmänniskor. ta mig i handen. släpp inte taget. vi kan dansa in i dova framtidens hemligheter tillsammans. kom min vän. följ mig dit. vi måste dansa fastän hjärtat brister.

Basen genom bröstet så att revbenen vibrerar. Hjärtat slår hårt och det är varmt. Ser fina, snygga människor och klockan är mycket. Måste skriva klart alla skolarbeten men det struntar jag i. Nu. För jag lever i nuet en stund. På en rockkonsert i en annan stad. Känner mig inte välkommen där, men ändå så jävla hemma.

Sen den där mattheten som sveper in mig efter timmar med hög livemusik och dansande. Huvudet är tungt men hjärtat är lättat. kroppen är trött, svettig och rösten är skrovlig, men jag är nöjd. Älskar dessa ögonblick där det inte existerar annat än musik och takttrampande fötter. I sommar blir det konserter med världens bästa band, och detta var uppvärmning.

Revbenen skrapar mot lungorna när jag sakta trycks ihop och det blir svårt att andas. Varför slutar det såhär när denna vecka fungerat bra? Och det snurrar, vill bara kräkas. För jag har verkat glad. Jag har skrattat så mycket den här veckan, i vänstra kinden blev smilgropen tydlig nästan hela tiden och ögenen har nästan fått glittra igen, men det är det som gör så ont nu. Tårarna torkar sakta mot min hud nu och jag försöker inta syre. Folk säger att "du är alltid sjuk, eller så har du ont någon stans, och du bara klagar". Jag blir nog aldrig riktigt frisk - på insidan, och trots alla skador jag har så känns det nästan inte längre, för det värker i hjärtat. Och klagomål samt hatord vänder jag oftast inåt. Av hänsyn. Vill inte smitta ner er med denna misär, smärta.

Ibland försöker jag yppa en desperat förklaring, men många bara viftar bort det. För: jag är så liten - jag förstår inte - jag kan inte må dåligt - det är en fas.

Så fort jag är ensam så skriker jag. Högt. Högt som fan. Överröstar nästan den musik som spelas på högsta volym. Jag lyckas agera utåt för en stund och lättare lite på taggtråden runt hjärtat. Och jag känner mig helt plötsligt överlägsen. Jag kan klara allt. Sen slår verkligheten mig hårt i ansiktet och drar ner mig på parketten. Den slår mot bröstkorgen och träffar perfekt över solarplexus. Andnöden kryper fram och jag är samma patetiska, lilla varelse igen. Hatar min verklighet. Den är alldeles för elak och våldsam.

Försöker hitta tillbaka till självsäkerheten och försöker förstå om jag är den där kaxiga, rättframma tjejen som jag agerar som ibland. "Bitch!" Egentligen vill jag inte ens prata med dessa människor, helst inte ha dem i mitt liv - någonsin. Och alla hatar mig, den de tror jag är. Det är en jävla mask. Förstår ni inte det?

Sitter alltid på samma plats när jag är här. Alltid. Sitter alltid själv, för jag hatar alla människor här. Är hellre ensam än umgås med fel. Det är något fint och stillsamt över ensamhet. När jag vill ha den. Men jag hatar denna tid, jag hatar all min tid. Förbannar den.

Ser mörka granar, fält och hus passera. Från den svarta himlen ovanför blickar glittrande stjärnor ner på mig. Och jag vet att du ser samma stjärnor som jag, trots att du är så långt bort. Jag lånar min lillebrors hörlurar och smått gömmer mig för familjen i bilen. Sväljer gråten när jag hör de texter jag relaterar till dig. Lägger in alla i en lista och låter den snurra fast det gör ont. Vi har en alldeles för ohälsosam relation du och jag. För vi sågs egentligen för ungefär en vecka sen, men mitt hjärta krymper och torkar ihop och i hjärnan snurrar bilder och stunder från då, nu och sen. Tänker på att snart, snart är jag hemma, i staden där vi bor. Den sorgliga staden som vi båda hatar. Men jag längtar alltid dit när jag är borta, för där hemma är du.

Jag hör vad de säger. Och för varje liknelse - varje litet ord -  hugger det i hjärtat. Ett slag rakt i ansiktet. Jag mår illa, vill gråta, skrika och slåss. Men bara med en vältränad viljestyrka håller jag mig själv tillbaka. Hon skriker åt dem så att rösten nästan spricker, men de bara hånskrattar. Den vuxna ber oss lugna oss, men verkar inte förstå allvaret i situationen. Förstår inte hur ont det gör att varje dag bli straffad utav några pubertala idioter som anser sig själva att vara överlägsna bara för att de har kuk. Hur det är att bli nedtryckt som kvinna med argument och åsikter. Flera timmar senare mår jag fortfarande illa, och mina fingrar darrar en aning då och då. De har gått över gränsen nu. Jag kan inte ta detta längre. Samtidigt som jag försöker intala mig att; det är mindre än ett halvår kvar nu. Jag lämnar dem till mitt förflutna. Jag tänker bara blunda och ta mina första steg bort - ut i solen med ett leende på läpparna och ett hjärta som kanske en liten, liten stund för slå utan en sten som trycker. Och jag erinrar mig det som att jag skulle kunna flyga den där dagen. Och sedan när hösten närmar sig ska jag nog lämna den här staden, åtminstonne över dagarna. Lämnar denna förtryckta, inskränkta småstadsångest kvar hos de som alltid burit på den innanför sina revben. Och som alltid kommer behöva göra det, för att de lärt sig att det är fel att trotsa normer. Dessa människor är det också synd om. För deras vridna syn på samhället är sorglig. Och det är inte deras fel. ''Det har väl alltid varit så?''

Hej.
Detta här är en av alla bloggar jag startat genom åren. Jag har haft ganska många men efter ett tag känns det ofta fel. Det blir lätt fel. I maj ungefär gav jag upp bloggandet men sen dess har jag funderat på om jag ska ta upp det igen. Nu har jag kanske gjort det. Jag vet ingenting om den här bloggen än. Hur ofta den kommer uppdateras. Eller om vad jag kommer skriva. Jag kommer nog bara låta fingrarna trumma mot tangentbordet. Mest låta hjärtat och inte hjärnan skriva. Jag kanske inte ens kommer skriva om mig själv. Det återstår att se. Det är sådan jag är.