och så faller jag tillbaka
Mina tårkanaler är utslitna och saltvattnet är slut. Jag orkar inte gråta längre och jag faller nästan för frästelsen. Det är så lättande. Jag ramlar nästan dit. Jag har dålig läkhud och för bra minne. Jag kan inte glömma, allt ont i mitt liv är kvar och det tar så mycket plats att den minoritet av lyckliga minnen jag har ändå glöms bort. Och även om jag glömmer, så kommer inte min hud att glömma. Inte på mycket länge. Jag vill inte falla dit, får inte, ska inte. Håll mig på avstånd, snälla.
Brev
Trackback
