mänsklig värme, snälla kom närmre
''du får aldrigaldrig lämna mig. snälla, lova.'' ''du är min jävla anledning att stanna.''
Nattsamtal som tar på hjärtat. Sittandes mittemot varandra i en säng med en påse chips emellan, ligganades på kuddar på golvet, eller i varandras famnar. Tiden rusar förbi och solen går upp bakom rullgardinen. De fyrtiofem minuter som han skulle stanna blev snabbt till trehundrasextio. Han lämnar mig vid dörröppningen när klockan slår 04:48 och jag går upp och faller ner i en säng som nu är så otroligt stor, tom och kall.
''Är det här rätt väg verkligen?'' '''Ååååh, det var blött här!'' ''Du kommer ramlaaa!''
Går genom skogen på väg tillbaka till hennes hus. Efter en av alla vinfyllor vi hunnit med hitills sen vi slutade skolan. Ramlar ihop på köksgolvet och lagar mat mitt i natten. Fnissar och viskar. Allting snurrar lite grann och jag ringer vänner för att sedan inte riktigt minnas vad jag sagt. Ligger intill varandra i hennes säng med en dator och tittar på en amerikansk familjekomedi. Vi somnar nästan men äter en nattglass istället.
''Du vet att jag kommer bo här med dig va?'' '''Jag har väl aldrig väntat mig något annat...''
En av mina bästa vänner har nu en lägenhet på söder. Den är fantastisk. Vi sitter i fönstren och kollar på en mystisk granne, äter toast och hittar på finurliga namn till alla vars fönster man ser in i. Vi dricker saft och skrubbar varje kvadratcentimeter av köket. Gömmer oss i den stora garderoben och skojar om Narnia. Tittar ut över Stockholms stad medan den skymmer och sjunger på balkongen. Vi dansar till kent och har det väl otroligt bra. Diskuterar att bästa inköpet var handdukarna till badrummet. Vi röker en massa och fimpar i en konservburk. I köket står krukor som bara väntar på att bli planterade i, en popcornpåse, sugrör och ett inramat foto av vår gamla lärare. Vi har så mycket internskämt hon och jag.
death and all his friends
Jag var elva år och gick i fjärde klass när det hände. Påsklovet 2007. Jag var hos mormor och skulle precis gå hem när hon ville prata med mig. Det hände en sak idag på din skola. De hittade en kille på toaletten... på den sekund av tystnad som passerade hann jag tänka att han kanske skadat sig ...han var död. Vad skulle jag säga? Jag gick hem på skakiga ben och bultande hjärta. Och utan att veta vem det var ännu så brände det ändå till i mina tårkanaler.
När jag kom hem möttes jag av att min lillebror hoppade studsmatta och jag förstod inte hur han kunde ta det så lätt. Jag fortsätter in och i köket sitter pappa. ...vem... var det? jag sväljer hårt. Pappa skjuter fram en gammal skolkatalog och jag ser hur pojken ler mot mig. Han var tio år när han hängde sig på skoltoaletten.
Det tog över ett år för mig att acceptera att han tagit sitt liv. Det enda som funkade i mitt huvud var att det hela var en olyckshändelse. Jag var på skolan några dagar senare på hans minnesstund. Jag skrev i en bok, såg hans familj och bästa vän. Träffade läraren som hittat honom och hon såg ut som hon inte gjort annat än att gråta i flera dagar, och så var det säkert.
Min lillebror såg honom döende. Han var sju år då. Till skillnad från mig som grät hela tiden - varje natt, så grät han aldrig. Men i över ett år höll mardrömmar honom vaken. Han såg det kvävda ansiktet sväva framför sig varje natt. Det var väl skillnaden på oss då. Jag agerade utåt och han inåt. Men nu för tiden stänger jag in mig själv.
Vi retades alltid. Han och jag. Folk trodde nog att det var hat och det gjorde vi med. Men jag tror att vi behövde varandra på något sätt. Det var aldrig så att vi hade en nära relation och vi retades hela tiden. Men vi tog inte så hårt på det. Men det sista jag någonsin sa till honom var riktigt elakt och jag fick aldrig be honom om ursäkt. Står vid hans grav ibland. Förlåt mig, Jonatan. Vila i frid.
tvåtusenelva
Mitt år var väldigt till och från. En ren, jävla berg- och dalbana. Kan varit det bästa, och det sämsta. Jag vet egentligen inte vart jag står, hur jag verkligen mår. Vet faktiskt inte om hjärnan fylls utav mer frågor nu än då. Har jag lärt känna mig själv eller bara gått vilse bakom masker och lögner?
Januari inledes väl med en skidresa och en liftvaktsförälskelse. Visste knappt hur han såg ut, men det var ändå fint. Kom hem. Började en helt ny episod i mitt liv, som blev så mycket större än vi alla väntat. Bröt upp med en vän men det var nog meningen att det skulle bli så.
Februari känns det som om jag mest lekte runt, för jag minns ingenting.
Mars drog med sig det första helgkollektivet, vi skedade, öppnade våra hjärtan. Det var första gången jag pratade så öppet om hur jag mår. Anden i glaset. I slutet av månaden kom några utbytesstudenter som vi inte träffat på ett halvår och det hela var som uppgjort för kaos.
I början av April jagade vi mest våra utländska kompisar. Vi hånglade en hel del med dem, sak man ångrar frukansvärt mycket i efterhand. De åkte hem efter ett tårdränkt kramkaos. ''Please, don't... Oh, I don't know how to say it.'' ''Cry?'' ''Yes, don't cry.'' Men nu är jag så glad att det är över. Vi kollektivade igen och fick lära känna några nya människor som skulle bli lika inblandade i vårt stora, andra hem som oss andra idioter. Hade påsklov och minns inte vad som hände riktigt.
I Maj spelade jag en tråkig föreställning så vi låg alltid och sov säkert fyra personer i en soffa bakom scenen. Sen tog det äntligen slut och tankarna svävade mot nästa grej. Det började närma sig den stora finalen, slutet på den stora delen utav våra liv. Trodde vi.
De fyra första dagarna i Juni exploderade vi på scenen tillsammans. Och folk hoppade i det skitiga vattnet utanför teatern. Såg hur min bästa vän med triumf gick iklädd endast shorts och BH förbi två resturanger med armarna uppsträkta. Och jag log, för jag förstod hur hon utvecklats, hur hon vuxit i sig själv. Strax senare åkte jag utomlands. Roadtrip på Island. Såg vattenfall, glaciärer, geisers, får, valar och vackert landskap. Sen kom jag hem till fina vänner.
Juli minns jag mest som kollektiv. Brandtrappa precis hela natten i shorts och kortärmat och vi frös inte alls. Och det kanske inte hände så mycket mer under Juli. Men det var fan mitt bästa. Det spelar ingen roll om jag mår dåligt där, trots att det till och med kan förstärkas. För det spelar ingen jävla roll.
I Augusti lämnade jag landet igen, ganska mycket mot min vilja och jag missade så mycket på hemmaplan. När jag kom hem fick jag veta att de bott tillsammans i nästan en vecka. Jag var i princip hemma och vände och så åkte jag till dem. Vi gjorde så mycket dumt men - no regrets. Det var bara väldigt skönt.
I September umgicks jag väldigt mycket med en kille, vilket jag skulle få ångra. Sen fick vi - jag och mina kollektivkompisar - explodera igen. Massor av gånger. Vi fick till och med turnéra till Finland. Kareoke och nattliga pranks. Vi hade det fint och när jag kom hem vet jag inte riktigt vad jag hade för dialekt. Norrländska/Dalmål/Värmländksa/Skånska/Göteborgska/Småländka/Finlandssvenska. I ett.
Under Oktober fortsatte umgänget med den killen. Och jag tror det var där mot slutet av månaden jag gav upp och inte orkade. När han släppte min hand och lät mig falla. Jag vet inte vad som hände under tiden vi umgicks men han drog mig mot smärta men dämpade lite grann enda tills han inte orkade mer och jag ta smällen utav ständig ångest. Tack som fan.
November var ett tomrum med försök till studier och överlevnad. Minns ingenting. Hade mest panik.
Under December var jag sjuk, spelade igen, firade jul. Kollektivade i skogen under nyår. Tänk att både avsluta ett år och inleda ett annat med kollektiv. Det är ju fan det bästa jag hört. Nyår var bäst. Bara att vänta och se vad 2012 vill mig.
Januari inledes väl med en skidresa och en liftvaktsförälskelse. Visste knappt hur han såg ut, men det var ändå fint. Kom hem. Började en helt ny episod i mitt liv, som blev så mycket större än vi alla väntat. Bröt upp med en vän men det var nog meningen att det skulle bli så.
Februari känns det som om jag mest lekte runt, för jag minns ingenting.
Mars drog med sig det första helgkollektivet, vi skedade, öppnade våra hjärtan. Det var första gången jag pratade så öppet om hur jag mår. Anden i glaset. I slutet av månaden kom några utbytesstudenter som vi inte träffat på ett halvår och det hela var som uppgjort för kaos.
I början av April jagade vi mest våra utländska kompisar. Vi hånglade en hel del med dem, sak man ångrar frukansvärt mycket i efterhand. De åkte hem efter ett tårdränkt kramkaos. ''Please, don't... Oh, I don't know how to say it.'' ''Cry?'' ''Yes, don't cry.'' Men nu är jag så glad att det är över. Vi kollektivade igen och fick lära känna några nya människor som skulle bli lika inblandade i vårt stora, andra hem som oss andra idioter. Hade påsklov och minns inte vad som hände riktigt.
I Maj spelade jag en tråkig föreställning så vi låg alltid och sov säkert fyra personer i en soffa bakom scenen. Sen tog det äntligen slut och tankarna svävade mot nästa grej. Det började närma sig den stora finalen, slutet på den stora delen utav våra liv. Trodde vi.
De fyra första dagarna i Juni exploderade vi på scenen tillsammans. Och folk hoppade i det skitiga vattnet utanför teatern. Såg hur min bästa vän med triumf gick iklädd endast shorts och BH förbi två resturanger med armarna uppsträkta. Och jag log, för jag förstod hur hon utvecklats, hur hon vuxit i sig själv. Strax senare åkte jag utomlands. Roadtrip på Island. Såg vattenfall, glaciärer, geisers, får, valar och vackert landskap. Sen kom jag hem till fina vänner.
Juli minns jag mest som kollektiv. Brandtrappa precis hela natten i shorts och kortärmat och vi frös inte alls. Och det kanske inte hände så mycket mer under Juli. Men det var fan mitt bästa. Det spelar ingen roll om jag mår dåligt där, trots att det till och med kan förstärkas. För det spelar ingen jävla roll.
I Augusti lämnade jag landet igen, ganska mycket mot min vilja och jag missade så mycket på hemmaplan. När jag kom hem fick jag veta att de bott tillsammans i nästan en vecka. Jag var i princip hemma och vände och så åkte jag till dem. Vi gjorde så mycket dumt men - no regrets. Det var bara väldigt skönt.
I September umgicks jag väldigt mycket med en kille, vilket jag skulle få ångra. Sen fick vi - jag och mina kollektivkompisar - explodera igen. Massor av gånger. Vi fick till och med turnéra till Finland. Kareoke och nattliga pranks. Vi hade det fint och när jag kom hem vet jag inte riktigt vad jag hade för dialekt. Norrländska/Dalmål/Värmländksa/Skånska/Göteborgska/Småländka/Finlandssvenska. I ett.
Under Oktober fortsatte umgänget med den killen. Och jag tror det var där mot slutet av månaden jag gav upp och inte orkade. När han släppte min hand och lät mig falla. Jag vet inte vad som hände under tiden vi umgicks men han drog mig mot smärta men dämpade lite grann enda tills han inte orkade mer och jag ta smällen utav ständig ångest. Tack som fan.
November var ett tomrum med försök till studier och överlevnad. Minns ingenting. Hade mest panik.
Under December var jag sjuk, spelade igen, firade jul. Kollektivade i skogen under nyår. Tänk att både avsluta ett år och inleda ett annat med kollektiv. Det är ju fan det bästa jag hört. Nyår var bäst. Bara att vänta och se vad 2012 vill mig.
those people
Hon som nog aldrig brydde sig om, utan bara var osäker. Som tryckte ner alla andra.
Han som lurade till sig kyssar. Som lyssnade. Som räddade mig. Som var kär i mig.
Han som är femtofem år äldre än mig men ändå en av de närmsta jag någonsin haft.
Han som jag delar föräldrar med.
Hon som bara alltid varit jävligt bra och jag alltid träffar. Som jag skulle ge upp mitt liv för.
Hon som lärt mig så mycket, allt från musik till köttindustri. Som förstår mig så bra.
Han som besitter en omänsklig skönhet.
Hon som är så brutalt snygg och underbar.
Han med de fruktansvärda åsikterna. Som jag alltid diskuterar med. Argumenterar.
De som slog ner mig. Fem mot en.
Hon som aldrig har förstått mig och aldrig kommer göra. Fast hon borde.
De som beskriver mitt liv genom sin musik.
Han som jag visste allt om.
Förebilder. Vänner. Fiender.
~
Alla dessa är människor ur mitt liv. De skiljer sig helt från varandra. Men alla har de något gemensamt. De satte spår, de formade min karaktär. Det blev nog aldrig som planerat med dessa människor, både på gott och ont.
Han som lurade till sig kyssar. Som lyssnade. Som räddade mig. Som var kär i mig.
Han som är femtofem år äldre än mig men ändå en av de närmsta jag någonsin haft.
Han som jag delar föräldrar med.
Hon som bara alltid varit jävligt bra och jag alltid träffar. Som jag skulle ge upp mitt liv för.
Hon som lärt mig så mycket, allt från musik till köttindustri. Som förstår mig så bra.
Han som besitter en omänsklig skönhet.
Hon som är så brutalt snygg och underbar.
Han med de fruktansvärda åsikterna. Som jag alltid diskuterar med. Argumenterar.
De som slog ner mig. Fem mot en.
Hon som aldrig har förstått mig och aldrig kommer göra. Fast hon borde.
De som beskriver mitt liv genom sin musik.
Han som jag visste allt om.
Förebilder. Vänner. Fiender.
~
Alla dessa är människor ur mitt liv. De skiljer sig helt från varandra. Men alla har de något gemensamt. De satte spår, de formade min karaktär. Det blev nog aldrig som planerat med dessa människor, både på gott och ont.
