moonlight sonata
Om nätterna har jag en tendens att känna mig levande, på ett helt annat sätt. Jag älskar att sova tillsammans med någon, men jag tror nästan jag föredrar att vara ensam under nätterna. Jag andas lätt, men det trycker nästan mer mot bröstet. I hjärnan flerdubblas tankarna, men nu är det mycket klarare och jag vet säkrare vad jag vill. Det är på nätterna jag känner mest. Och det är nästan alltid på nätterna som jag gråter.
Mörkret är min vän och jag älskar den tunga tystnaden runt om som endast störs utav min så noga utvalda musik som spelas på mycket låg volym. Då och då vibrerar min telefon av någon annan stackare med samma fel i huvudet som jag. Man ska sova på natten. Men det är ganska ofta som jag struntar i det. Natten är lite som min stund.
Nu sitter jag med datorn i knät och från den hörs ett piano. Nattens musik är vald och tankarna snurrar. Det knyter sig i bröstkorgen. För det är så sorgligt. Och bra. Och tragiskt. Och vackert. Nätter påverkar mig nästan för mycket. Och nu är mina ögon blanka.
