tvåtusenelva
Mitt år var väldigt till och från. En ren, jävla berg- och dalbana. Kan varit det bästa, och det sämsta. Jag vet egentligen inte vart jag står, hur jag verkligen mår. Vet faktiskt inte om hjärnan fylls utav mer frågor nu än då. Har jag lärt känna mig själv eller bara gått vilse bakom masker och lögner?
Januari inledes väl med en skidresa och en liftvaktsförälskelse. Visste knappt hur han såg ut, men det var ändå fint. Kom hem. Började en helt ny episod i mitt liv, som blev så mycket större än vi alla väntat. Bröt upp med en vän men det var nog meningen att det skulle bli så.
Februari känns det som om jag mest lekte runt, för jag minns ingenting.
Mars drog med sig det första helgkollektivet, vi skedade, öppnade våra hjärtan. Det var första gången jag pratade så öppet om hur jag mår. Anden i glaset. I slutet av månaden kom några utbytesstudenter som vi inte träffat på ett halvår och det hela var som uppgjort för kaos.
I början av April jagade vi mest våra utländska kompisar. Vi hånglade en hel del med dem, sak man ångrar frukansvärt mycket i efterhand. De åkte hem efter ett tårdränkt kramkaos. ''Please, don't... Oh, I don't know how to say it.'' ''Cry?'' ''Yes, don't cry.'' Men nu är jag så glad att det är över. Vi kollektivade igen och fick lära känna några nya människor som skulle bli lika inblandade i vårt stora, andra hem som oss andra idioter. Hade påsklov och minns inte vad som hände riktigt.
I Maj spelade jag en tråkig föreställning så vi låg alltid och sov säkert fyra personer i en soffa bakom scenen. Sen tog det äntligen slut och tankarna svävade mot nästa grej. Det började närma sig den stora finalen, slutet på den stora delen utav våra liv. Trodde vi.
De fyra första dagarna i Juni exploderade vi på scenen tillsammans. Och folk hoppade i det skitiga vattnet utanför teatern. Såg hur min bästa vän med triumf gick iklädd endast shorts och BH förbi två resturanger med armarna uppsträkta. Och jag log, för jag förstod hur hon utvecklats, hur hon vuxit i sig själv. Strax senare åkte jag utomlands. Roadtrip på Island. Såg vattenfall, glaciärer, geisers, får, valar och vackert landskap. Sen kom jag hem till fina vänner.
Juli minns jag mest som kollektiv. Brandtrappa precis hela natten i shorts och kortärmat och vi frös inte alls. Och det kanske inte hände så mycket mer under Juli. Men det var fan mitt bästa. Det spelar ingen roll om jag mår dåligt där, trots att det till och med kan förstärkas. För det spelar ingen jävla roll.
I Augusti lämnade jag landet igen, ganska mycket mot min vilja och jag missade så mycket på hemmaplan. När jag kom hem fick jag veta att de bott tillsammans i nästan en vecka. Jag var i princip hemma och vände och så åkte jag till dem. Vi gjorde så mycket dumt men - no regrets. Det var bara väldigt skönt.
I September umgicks jag väldigt mycket med en kille, vilket jag skulle få ångra. Sen fick vi - jag och mina kollektivkompisar - explodera igen. Massor av gånger. Vi fick till och med turnéra till Finland. Kareoke och nattliga pranks. Vi hade det fint och när jag kom hem vet jag inte riktigt vad jag hade för dialekt. Norrländska/Dalmål/Värmländksa/Skånska/Göteborgska/Småländka/Finlandssvenska. I ett.
Under Oktober fortsatte umgänget med den killen. Och jag tror det var där mot slutet av månaden jag gav upp och inte orkade. När han släppte min hand och lät mig falla. Jag vet inte vad som hände under tiden vi umgicks men han drog mig mot smärta men dämpade lite grann enda tills han inte orkade mer och jag ta smällen utav ständig ångest. Tack som fan.
November var ett tomrum med försök till studier och överlevnad. Minns ingenting. Hade mest panik.
Under December var jag sjuk, spelade igen, firade jul. Kollektivade i skogen under nyår. Tänk att både avsluta ett år och inleda ett annat med kollektiv. Det är ju fan det bästa jag hört. Nyår var bäst. Bara att vänta och se vad 2012 vill mig.
Januari inledes väl med en skidresa och en liftvaktsförälskelse. Visste knappt hur han såg ut, men det var ändå fint. Kom hem. Började en helt ny episod i mitt liv, som blev så mycket större än vi alla väntat. Bröt upp med en vän men det var nog meningen att det skulle bli så.
Februari känns det som om jag mest lekte runt, för jag minns ingenting.
Mars drog med sig det första helgkollektivet, vi skedade, öppnade våra hjärtan. Det var första gången jag pratade så öppet om hur jag mår. Anden i glaset. I slutet av månaden kom några utbytesstudenter som vi inte träffat på ett halvår och det hela var som uppgjort för kaos.
I början av April jagade vi mest våra utländska kompisar. Vi hånglade en hel del med dem, sak man ångrar frukansvärt mycket i efterhand. De åkte hem efter ett tårdränkt kramkaos. ''Please, don't... Oh, I don't know how to say it.'' ''Cry?'' ''Yes, don't cry.'' Men nu är jag så glad att det är över. Vi kollektivade igen och fick lära känna några nya människor som skulle bli lika inblandade i vårt stora, andra hem som oss andra idioter. Hade påsklov och minns inte vad som hände riktigt.
I Maj spelade jag en tråkig föreställning så vi låg alltid och sov säkert fyra personer i en soffa bakom scenen. Sen tog det äntligen slut och tankarna svävade mot nästa grej. Det började närma sig den stora finalen, slutet på den stora delen utav våra liv. Trodde vi.
De fyra första dagarna i Juni exploderade vi på scenen tillsammans. Och folk hoppade i det skitiga vattnet utanför teatern. Såg hur min bästa vän med triumf gick iklädd endast shorts och BH förbi två resturanger med armarna uppsträkta. Och jag log, för jag förstod hur hon utvecklats, hur hon vuxit i sig själv. Strax senare åkte jag utomlands. Roadtrip på Island. Såg vattenfall, glaciärer, geisers, får, valar och vackert landskap. Sen kom jag hem till fina vänner.
Juli minns jag mest som kollektiv. Brandtrappa precis hela natten i shorts och kortärmat och vi frös inte alls. Och det kanske inte hände så mycket mer under Juli. Men det var fan mitt bästa. Det spelar ingen roll om jag mår dåligt där, trots att det till och med kan förstärkas. För det spelar ingen jävla roll.
I Augusti lämnade jag landet igen, ganska mycket mot min vilja och jag missade så mycket på hemmaplan. När jag kom hem fick jag veta att de bott tillsammans i nästan en vecka. Jag var i princip hemma och vände och så åkte jag till dem. Vi gjorde så mycket dumt men - no regrets. Det var bara väldigt skönt.
I September umgicks jag väldigt mycket med en kille, vilket jag skulle få ångra. Sen fick vi - jag och mina kollektivkompisar - explodera igen. Massor av gånger. Vi fick till och med turnéra till Finland. Kareoke och nattliga pranks. Vi hade det fint och när jag kom hem vet jag inte riktigt vad jag hade för dialekt. Norrländska/Dalmål/Värmländksa/Skånska/Göteborgska/Småländka/Finlandssvenska. I ett.
Under Oktober fortsatte umgänget med den killen. Och jag tror det var där mot slutet av månaden jag gav upp och inte orkade. När han släppte min hand och lät mig falla. Jag vet inte vad som hände under tiden vi umgicks men han drog mig mot smärta men dämpade lite grann enda tills han inte orkade mer och jag ta smällen utav ständig ångest. Tack som fan.
November var ett tomrum med försök till studier och överlevnad. Minns ingenting. Hade mest panik.
Under December var jag sjuk, spelade igen, firade jul. Kollektivade i skogen under nyår. Tänk att både avsluta ett år och inleda ett annat med kollektiv. Det är ju fan det bästa jag hört. Nyår var bäst. Bara att vänta och se vad 2012 vill mig.
Brev
Trackback
