Det ekar innanför mina revbenen. Det är så tomt att det gör ont. Så förbannat, jävla, skitont. Kalla händer kramar mitt hjärta. Det redan så svaga hjärtat. Kramar om det till livsglöden slocknat och hoppet gjort det samma. Ligger i en obehagligt stor säng och känner hur ambitionen tas ifrån mig och hur saker nu saknar mening. Jag vet inte - jag borde vara så lycklig.
Sommardagarna är här, med all dess innebörd. Kommer hem sent och gömmer mig för solen. Hittar fler och fler utsäkter att äta glass. Men sommaren känns inte på riktigt. Nu kliar myggbetten och nätterna är varma. Men juli känns som november.
Livet är en brottningsmatch och jag är i underläge. I hela mitt liv har jag fått lära mig att slå. Jag behärskar tusentals olika kampsporter. Helt självlärd. Det funkar bara inte i praktiken, bara i mitt huvud. Det är där alla tekniker finns för att misshandla destruktiva tankar. Men hur bra jag än blir så är tankarna det kaxiga, överlägsna barnet i gruppen som alltid kan bäst. Men ska mina kläder bli röda av blod, ska antalet tänder halveras, då får hen slå hårdare för jag kan fortfarnade stå upp. Tillräckligt klar i huvudet för att göra motstånd. Jag kan försvara mig. Säger vi.
Om nätterna har jag en tendens att känna mig levande, på ett helt annat sätt. Jag älskar att sova tillsammans med någon, men jag tror nästan jag föredrar att vara ensam under nätterna. Jag andas lätt, men det trycker nästan mer mot bröstet. I hjärnan flerdubblas tankarna, men nu är det mycket klarare och jag vet säkrare vad jag vill. Det är på nätterna jag känner mest. Och det är nästan alltid på nätterna som jag gråter.
Mörkret är min vän och jag älskar den tunga tystnaden runt om som endast störs utav min så noga utvalda musik som spelas på mycket låg volym. Då och då vibrerar min telefon av någon annan stackare med samma fel i huvudet som jag. Man ska sova på natten. Men det är ganska ofta som jag struntar i det. Natten är lite som min stund.
Nu sitter jag med datorn i knät och från den hörs ett piano. Nattens musik är vald och tankarna snurrar. Det knyter sig i bröstkorgen. För det är så sorgligt. Och bra. Och tragiskt. Och vackert. Nätter påverkar mig nästan för mycket. Och nu är mina ögon blanka.
