cherryheart

Jag hör vad de säger. Och för varje liknelse - varje litet ord -  hugger det i hjärtat. Ett slag rakt i ansiktet. Jag mår illa, vill gråta, skrika och slåss. Men bara med en vältränad viljestyrka håller jag mig själv tillbaka. Hon skriker åt dem så att rösten nästan spricker, men de bara hånskrattar. Den vuxna ber oss lugna oss, men verkar inte förstå allvaret i situationen. Förstår inte hur ont det gör att varje dag bli straffad utav några pubertala idioter som anser sig själva att vara överlägsna bara för att de har kuk. Hur det är att bli nedtryckt som kvinna med argument och åsikter. Flera timmar senare mår jag fortfarande illa, och mina fingrar darrar en aning då och då. De har gått över gränsen nu. Jag kan inte ta detta längre. Samtidigt som jag försöker intala mig att; det är mindre än ett halvår kvar nu. Jag lämnar dem till mitt förflutna. Jag tänker bara blunda och ta mina första steg bort - ut i solen med ett leende på läpparna och ett hjärta som kanske en liten, liten stund för slå utan en sten som trycker. Och jag erinrar mig det som att jag skulle kunna flyga den där dagen. Och sedan när hösten närmar sig ska jag nog lämna den här staden, åtminstonne över dagarna. Lämnar denna förtryckta, inskränkta småstadsångest kvar hos de som alltid burit på den innanför sina revben. Och som alltid kommer behöva göra det, för att de lärt sig att det är fel att trotsa normer. Dessa människor är det också synd om. För deras vridna syn på samhället är sorglig. Och det är inte deras fel. ''Det har väl alltid varit så?''