cherryheart

Jag var elva år och gick i fjärde klass när det hände. Påsklovet 2007. Jag var hos mormor och skulle precis gå hem när hon ville prata med mig. Det hände en sak idag på din skola. De hittade en kille på toaletten... på den sekund av tystnad som passerade hann jag tänka att han kanske skadat sig ...han var död. Vad skulle jag säga? Jag gick hem på skakiga ben och bultande hjärta. Och utan att veta vem det var ännu så brände det ändå till i mina tårkanaler.

När jag kom hem möttes jag av att min lillebror hoppade studsmatta och jag förstod inte hur han kunde ta det så lätt. Jag fortsätter in och i köket sitter pappa. ...vem... var det? jag sväljer hårt. Pappa skjuter fram en gammal skolkatalog och jag ser hur pojken ler mot mig. Han var tio år när han hängde sig på skoltoaletten.

Det tog över ett år för mig att acceptera att han tagit sitt liv. Det enda som funkade i mitt huvud var att det hela var en olyckshändelse. Jag var på skolan några dagar senare på hans minnesstund. Jag skrev i en bok, såg hans familj och bästa vän. Träffade läraren som hittat honom och hon såg ut som hon inte gjort annat än att gråta i flera dagar, och så var det säkert.


Min lillebror såg honom döende. Han var sju år då. Till skillnad från mig som grät hela tiden - varje natt, så grät han aldrig. Men i över ett år höll mardrömmar honom vaken. Han såg det kvävda ansiktet sväva framför sig varje natt. Det var väl skillnaden på oss då. Jag agerade utåt och han inåt. Men nu för tiden stänger jag in mig själv.


Vi retades alltid. Han och jag. Folk trodde nog att det var hat och det gjorde vi med. Men jag tror att vi behövde varandra på något sätt. Det var aldrig så att vi hade en nära relation och vi retades hela tiden. Men vi tog inte så hårt på det. Men det sista jag någonsin sa till honom var riktigt elakt och jag fick aldrig be honom om ursäkt. Står vid hans grav ibland. Förlåt mig, Jonatan. Vila i frid.