cherryheart

Blodet rusar genom mina ådror, pulserar hårt, ivrigt att tränga genom allt och sakta rinna utmed huden. Jag vet inte vad som händer, men det är sådant begär. För jag vet att det är en njutning, en tillfredsställelse. Mitt liv är bara begär. Och det är så jävla sjukt. 

 

Det suger till i magen och huvudet snurrar. Det känns som åkturer med Gröna Lunds galnaste karuseller och berg-och dalbanor efter mängder av popcorn, läsk och sockervadd - fast jag skrattar inte. Jag dansar fram genom livet med en flaska budgetvin i handen, fram bland cigarettrök, musiken och människor i omgivningen. Hånglar lite. Och det låter som en grym fest i alla år. Men hela livet är inget jävla disco. 

 

Vi röker på taket och dricker sprit på mitt sovrumsgolv. Går genom skogen och sitter i lekparker. Tittar på film ibland men det slutar oftast med dricklekar eller missade scener som glöms bort när vi kittlar varandra tills vi gråter och håller oss för magen i kramp. Sover med vänner och ibland är det oplanerat. Jag menar, det är ju fint. 

Det ekar innanför mina revbenen. Det är så tomt att det gör ont. Så förbannat, jävla, skitont. Kalla händer kramar mitt hjärta. Det redan så svaga hjärtat. Kramar om det till livsglöden slocknat och hoppet gjort det samma. Ligger i en obehagligt stor säng och känner hur ambitionen tas ifrån mig och hur saker nu saknar mening. Jag vet inte - jag borde vara så lycklig. 

 

Sommardagarna är här, med all dess innebörd. Kommer hem sent och gömmer mig för solen. Hittar fler och fler utsäkter att äta glass. Men sommaren känns inte på riktigt. Nu kliar myggbetten och nätterna är varma. Men juli känns som november. 

 

Livet är en brottningsmatch och jag är i underläge. I hela mitt liv har jag fått lära mig att slå. Jag behärskar tusentals olika kampsporter. Helt självlärd. Det funkar bara inte i praktiken, bara i mitt huvud. Det är där alla tekniker finns för att misshandla destruktiva tankar. Men hur bra jag än blir så är tankarna det kaxiga, överlägsna barnet i gruppen som alltid kan bäst. Men ska mina kläder bli röda av blod, ska antalet tänder halveras, då får hen slå hårdare för jag kan fortfarnade stå upp. Tillräckligt klar i huvudet för att göra motstånd. Jag kan försvara mig. Säger vi.

Det är inte meningen att det ska fungera och jag börjar tro att det aldrig varit det. Att det bara varit temporärt. En tillfällighet som orsakats av korsade vägar. Jag tror att det spricker upp nu som isen över kanalen när vårvärmen kommer. Vår tid rusar förbi lika fort som ett besök på djurparken när man var barn. Vi är synonymt med kaos. Jag kommer sakna allt men vi båda vet att detta är en nödvändighet, för vi kan inte hålla fast ordentligt när svetten bryter fram ur handflatorna. Det är hundra procent eller inte alls. Du är allt jag hatar, med ett innehåll av bubblande, färgglada känslor, glädje och kärlek. Ett inre som sockervadd men ett betongyttre som tvingar bort mig hur vackra blommor jag än har i handen när jag knackar på dörren.

 

Du har orsakat smärta och blod. Jag har gråtit så mycket och vill inte offra mer. Allt med dig får mig att tveka nu. För jag orkar inte tänka över allt. Vill bara slippa lägga upp saker. Låt mig vara planlös och fri. För varje gång jag kommer tillbaka trycker du de absolut sista jag vill veta av ner i halsen på mig. Hos dig kan jag sova, men måste alltid vara på min vakt. Hos dig kan jag andas, men samtidigt kväver du mig tills mina läppar blir blå .