vi gick långt här du och jag, kanske så långt vi kunde gå. kanske finns det ingen ärlig chans för oss, men jag ser det inte så.

Det är inte meningen att det ska fungera och jag börjar tro att det aldrig varit det. Att det bara varit temporärt. En tillfällighet som orsakats av korsade vägar. Jag tror att det spricker upp nu som isen över kanalen när vårvärmen kommer. Vår tid rusar förbi lika fort som ett besök på djurparken när man var barn. Vi är synonymt med kaos. Jag kommer sakna allt men vi båda vet att detta är en nödvändighet, för vi kan inte hålla fast ordentligt när svetten bryter fram ur handflatorna. Det är hundra procent eller inte alls. Du är allt jag hatar, med ett innehåll av bubblande, färgglada känslor, glädje och kärlek. Ett inre som sockervadd men ett betongyttre som tvingar bort mig hur vackra blommor jag än har i handen när jag knackar på dörren.

Du har orsakat smärta och blod. Jag har gråtit så mycket och vill inte offra mer. Allt med dig får mig att tveka nu. För jag orkar inte tänka över allt. Vill bara slippa lägga upp saker. Låt mig vara planlös och fri. För varje gång jag kommer tillbaka trycker du de absolut sista jag vill veta av ner i halsen på mig. Hos dig kan jag sova, men måste alltid vara på min vakt. Hos dig kan jag andas, men samtidigt kväver du mig tills mina läppar blir blå .
Brev
Trackback