cherryheart

Hon som nog aldrig brydde sig om, utan bara var osäker. Som tryckte ner alla andra.

Han som lurade till sig kyssar. Som lyssnade. Som räddade mig. Som var kär i mig.

Han som är femtofem år äldre än mig men ändå en av de närmsta jag någonsin haft.

Han som jag delar föräldrar med.

Hon som bara alltid varit jävligt bra och jag alltid träffar. Som jag skulle ge upp mitt liv för.

Hon  som lärt mig så mycket, allt från musik till köttindustri. Som förstår mig så bra.

Han som besitter en omänsklig skönhet.

Hon som är så brutalt snygg och underbar.

Han med de fruktansvärda åsikterna. Som jag alltid diskuterar med. Argumenterar.

De som slog ner mig. Fem mot en.

Hon som aldrig har förstått mig och aldrig kommer göra. Fast hon borde.

De som beskriver mitt liv genom sin musik.

Han som jag visste allt om.

Förebilder. Vänner. Fiender.

~

Alla dessa är människor ur mitt liv. De skiljer sig helt från varandra. Men alla har de något gemensamt. De satte spår, de formade min karaktär. Det blev nog aldrig som planerat med dessa människor, både på gott och ont.

Vi alla gör så många val här i livet. Både bra och mindre bra. Alla reagerar också väldigt olika när de sätts i dessa situationer. Beslutsångest. Ignorans. Ånger. Lättnad. En del följer sitt hjärta, andra tar den bekväma vägen. Jag har alltid sådan beslutsångest och alltid utav ånger. Ibland finns det bara en jävla väg att välja och den kanske inte alltid är så bra, men det är en nödvändig åtgärd för att du ska bli den person du är avsedd att vara. Det kan göra så fruktansvärt ont att tvingas in på en enkelriktad väg som bara leder till misär och mer smärta.

Hjärtat är krossat i spillror mot golvet och man frågar sig är det gjort utav glas? Nej, det är det inte, det är en muskel men människan är en vidrigt svag karaktär som inte klarar av en del saker. Det hela blir bara smulor. Hjärtekross.

Jag antar att vi alla någon gång åker lite hjärtecross på en enkelriktad misärgata. Men är du helt problemlös fram tills du är cirka trettiofyra så lär smällen ta rejält när det väl händer, det kan nog vara lättare med lite livserfarenhet, men när du får fin första smäll som väldigt ung, innan du ens når tonåren och slagen bara kommer efter varandra då kanske man ledsnar lite på misär. Varför är inte väldens smärta updelad mellan alla de människor som finns på jorden? Det är bara orättvist.






bild: we♥it

Och jag gråter tyst bara av att se dig, andas oregelbundet. Jag kan fortfarande nästan känna din hud mot min, höra din röst och ibland tror jag att doften av dig fastnat under på min överläpp, för jag känner den hela tiden. Jag vet precis hur du skulle tänka om saker. Jag vet också hur arg du skulle bli av mina känslosamma uttalande offentligt, om du visste. Jag vet att du inte skulle förstå varför jag har såren jag har, för du har aldrig mått dåligt. ÖVER NÅGONTING. Det var nog den största differensen mellan dig och mig. Du mår så jävla bra medan jag mår förjäkligt. Fast när man tänker på det hade vi ingenting gemensamt. Yttre, inre och smak, allt skilde sig med hästlängder. Fast vi båda gillade väl att hångla.

Jag behöver en person som bromsar min ångest. Det kan inte vara samma person under för lång tid. Jag brukar likna detta med att jag hänger från en klippkant och en person får tag i min hand, men efter ett tag tar dennes styrka slut och någon måste byta av. Jag hade en person under hösten som bromsade jävligt bra, men när dennes styrka började ta slut så släppte denne taget, bara så där. Så jag föll liksom neråt. Och fallet påskyndades eftersom jag också förlorade en vän.


Hjärtat bultar och jag kämpar med självkontroll för att inte göra något förhastat som jag sedan bara skulle få ångra. Jag spänner mig till max när vi närmar oss varandra, för inte inte skrika åt dig. Jag är så förbannat arg. Och ledsen. Och besviken. Det går inte riktigt att förklara för att just nu är jag bara som en boll av känslor. Och det är så förvirrande.


När denne släppte taget så föll jag i omänsklig hastighet mot en fuktig, svart betongbotten. Runt om mig skiftade det från blå, till vit, till grå och det blev bara mörkare och mörkare för varje sekund jag föll. Det mörkmörk grå skulle just övergå till nattsvart när jag kraschlandade i samma famn som alltid fångar upp mig när någon jävel släppt taget. Hennes armar är kroniskt utslitna efter att hon flera gånger fått hålla mig från att falla, men hennes hjärtat slår fortfarande starkt. Lika starkt som mitt slår för henne.  








bilder: we♥it