cherryheart

Jag behöver en person som bromsar min ångest. Det kan inte vara samma person under för lång tid. Jag brukar likna detta med att jag hänger från en klippkant och en person får tag i min hand, men efter ett tag tar dennes styrka slut och någon måste byta av. Jag hade en person under hösten som bromsade jävligt bra, men när dennes styrka började ta slut så släppte denne taget, bara så där. Så jag föll liksom neråt. Och fallet påskyndades eftersom jag också förlorade en vän.


Hjärtat bultar och jag kämpar med självkontroll för att inte göra något förhastat som jag sedan bara skulle få ångra. Jag spänner mig till max när vi närmar oss varandra, för inte inte skrika åt dig. Jag är så förbannat arg. Och ledsen. Och besviken. Det går inte riktigt att förklara för att just nu är jag bara som en boll av känslor. Och det är så förvirrande.


När denne släppte taget så föll jag i omänsklig hastighet mot en fuktig, svart betongbotten. Runt om mig skiftade det från blå, till vit, till grå och det blev bara mörkare och mörkare för varje sekund jag föll. Det mörkmörk grå skulle just övergå till nattsvart när jag kraschlandade i samma famn som alltid fångar upp mig när någon jävel släppt taget. Hennes armar är kroniskt utslitna efter att hon flera gånger fått hålla mig från att falla, men hennes hjärtat slår fortfarande starkt. Lika starkt som mitt slår för henne.  








bilder: we♥it