kvar i något jag lämnat
skriver aldrig längre. det var en säkerhet, förut, när jag inte hade något annat. nu har jag något. något lika bra som allt. något så vacker att jag känner mig som något från den förfallna soptippen, något så varmt att jag får överväga om jag är vintern själv. jag var en av dem som förkastade förälskelsen och allt den medförde. jag spottade på passionerade kyssar, kärlek och hjärtan i takt. men jag blev en av dem. ett av alla hjärtan i världen som slår för någon annan än sig själv. men trots att han tillsätter varje saknade pusselbit och ingrediens i mitt liv så har jag liksom ändå fastnat.
det känns som om det förflutna cementerat mina fötter mot marken. alla andra har sprungit vidare men jag står kvar i smärtan. hyn börjar sakta glömma och förlåta. då alla sår snart läkt och suddats ut. men inombords brinner jag fortfarande upp varje minut. när jag ställer mig upp snurrar allt och lägger jag mig ned så minns jag bara skräcken. om jag andas känns det som om en miljon nålar följde med syret ner i mina lungor. när jag ser ut över världen tåras mina ögon men när jag blundar spelas filmen om mitt liv upp. du känner mig, jag vill inte klaga. men det har inte varit lätt. hela min uppväxt existerar i bakhuvudet som minnet av ett blodbad.
jag mår bättre nu. med tonvis av mediciner, nya vänner, kärlek och bättre självkänsla. jag bör inte tycka synd om mig själv, jag har det bra. men ibland jag tror att jag aldrig kommer kunna bli hel igen. och varje dag så frågar jag mig själv. "kan någon älska ett hopplöst renoveringsobjekt"
han är väl beviset på att jag kan ha fel. han tycker att jag är vacker, han säger att jag är en sådan alla borde tycka om. han är så kär och naiv att han vägrar förstå att nästan alla som träffat mig hatar hela mig. han säger att vad spelar det för roll? det är de som går miste om världens bästa flicka. du är så jävla mycket bättre än dem. och jag har alltid älskat dig djupt.
kanske har han rätt. det kanske är de som går miste om mig. jag kanske är fantastisk - liksom bakom det jobbiga, dysfunktionella, vidriga, fula, äckliga. där någon stans kanske det finns en ven av fantastisk. och faktiskt så räcker det för mig just nu. att få vara litelitelite fantastisk och att ha någon som tycker jag är bättre än hela världen.
jag är fortfarande kvar i något jag lämnat för längesen men nu är jag i alla fall inte ensam där. för han håller om mig även om regnet faller ner på oss.
save my soul
''i de drömmar jag drömmer om varma, ljusa nätter. genom tankarna om en närhet jag behöver. så fortgår ändå smärtan. stadens mörka platser med dess dystra tonarter krossar varje själ likt dagisbarn krossar den myrstack som stör. så vi tynar bort som blodet på de kläder som hamnat i havets sälta. vi begår ett kollektivt självmord, det går bara långsamt. vi ska alla dö, för ingen orkar stanna.
röken mot skymningen, jag kapitulerar. blodrus ett, tu, tre. flykten bort med fåglar som lider av vinterfobi.''
- 9.11.2012
no time for us
när hennes tårskälvande kropp krymper i mina armar och hennes fuktiga, dockliknande ansikte raderar min taffliga halloweensminkning. när min ordentligt hårsprayade frisyr rasar samman för att min hjässa pressas ner i madrassen. det är då den sista tron på öde och karma tillslut slocknar helt. för ingen förtjänar skrattbubblande, skimrande lycka så som hon gör. hon kan vara det vackraste som kommit innanför min livsradie och jag kysser bort sältan från hennes hals.
under samma skeva fest så ser jag hur ilskan blixtrar till i en av mina bästa vänners ögon och han snäser åt mig. jag försöker hålla honom tillbaka från att vända ryggen till men han sliter sig loss och ger mig en blick som var nästan mordisk. jag minns eftermiddagar under hösten i ett solsken som bara kom att åt att värma om det var helt vindstilla, eftermiddagar när vi delade livet med ryggarna mot ett elhus och ständiga cigaretter mellan våra läppar. vi är rätt trasiga du och jag. men jag ber dig. håll fast lite till. håll ut. jag faller på knän täckta av ett par tunna strumpbyxor där alla trådar lossnar från varandra. jag bönar. vänta bara ett tag. tills våra sår är läkta och vi kan plocka bort våra plåster. då kanske vi funkar igen. som förut.
samtidigt försöker jag och en annan vän förstå vad som ska hända här näst och efter en lång konversation är vi ändå inte ett dugg klokare. ärligt så tror jag att tankarna bakom pannbenet bara växte i både volym och styrka. och i blodet rusar ångesten förbi och bultar förföriskt. viskar liksom. släpp ut det. och under huden exploderar hela min verklighet i takt med nersvärtade pulsslag. jag menar. det är inte lätt, det har nog saker aldrig varit och den här dagen skulle komma in i en skymmande frostkväll uppflugen på en drakrygg för att förinta varje tecken på säkerhet. och när dagen lämnat över till natten och nästa dygn ligger jag likt förhäxad under det iskylda täcket. för vart fan tar man vägen?
jag ska dansa fastän hjärtat brister
just nu är den enda gemensamma nämnaren cigaretterna vi röker och spriten vi dricker. inget annat känns på riktigt nu.
tror inte att det är någon annan, det är nog bara det är mig det är fel på.
~
vill bara lyssna på annika norlin, läsa anders paulrud, röka, ligga på sommarvarma asfaltsgator under stjärnorna, filosofera. men hetsar som ett djur mellan skola, jobb, ansvar och korta timmar av sömn. det här funkar inte. jag kraschar snart.
~
men det finns inget annat vi kan göra än att fortsätta kämpa. även om vi alla vill lägga oss slå nävarna i marken och vägra att ställa oss upp. gråta om det behövs. likt trötta barn på familjevandring.
~
fortsätta dansa mina medmänniskor. ta mig i handen. släpp inte taget. vi kan dansa in i dova framtidens hemligheter tillsammans. kom min vän. följ mig dit. vi måste dansa fastän hjärtat brister.
the color black
kalla händer greppar varsamt men bestämt om mina nyckelben, och de pulvriseras i de händer som hemsöker mig. händerna drar ur mitt skelett del efter del. jag tror det gör ont men jag känner ingenting. känner endast hur fel det är - jag vet att benen ska vara i min kropp. under huden. känner endast det, och trycket över bröstet. för det är tillbaka nu. för smekmånaden är över och vi är bara vardag.
tänker hela tiden förbjudna tankar och lockas till smärta, på något sjukt, masochistiskt sätt. fastnar med blicken på tågrälsarna som försiktigt nästan vibrerar när tågen susar mot perrongen. liksom fascinerat. vassa föremål skrämmer mig men trollbinder mig med en diskret, spännande sång. allt som brinner är vackert.
alkohol i blodet allt för ofta. låt mig glömma. tänder den ena cigaretten efter den andra. rök i lungorna. ond, bråd död. vi alla skriker i tysthet - någonstans inombords. skymningen tar blodets färg och skiftar snabbt i röd.
jag är glaset i busskurens sidor, betongtunneln i förorten. endast med min närvaro kan jag väcka folks intresse att förstöra mig. och sig själva. slå sönder mig med sten, måla mig med färg. folk vill kanske förstöra mig. det finns så mycket hat. och jag var aldrig värd att älska.
jag är inte ämnad för den här världen. det har jag aldrig varit. jag är skapad för något annat. börjar tro på att stoppa lidandet. nu igen. herregud, vart ska jag sluta. är så rädd för mig själv. försvinn! bort! dunsta! dra!
sertralin. sväljsväljsvälj. dagutdagin. du kommer må bra, kemiskt. men nej. skär skada förinta. det gör ingen skada med bara lite grann. rök andas lyssna. bara lyssna. hör hur tystheten viner och visslar. drick svep klunka. men nej. vill inte ha det här. ska det vara så förbannat jävla skitsvårt att få må bättre. bara litelite bättre.
jag faller. snälla fånga upp mig! hjärnan vill att jag ska skrika ut orden högt. be någon rädda mig. men sakta kvävs tankarna av hjärtat. det innanför bröstkorgen vill något annat. vill inte bli räddat. jag faller. snälla låt mig bara falla.
jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv.
Svävade in i något mjukt, ljust och aningen maniskt efter några dagar. Det var skrämmande för jag har aldrig känt såhär. Trycket över bröstet var som bortblåst och ingenting drog ner mig i sorgen. Inte ens när mörkret föll på, kylan kröp fram och jag låg ensam i en säng med de mest hjärtskärande låtar jag kan så kunde jag inte känna någonting. Jag städade mitt rum kliniskt rent och hjälpte till hemma. Var trevlig, glad och skrattade hysteriskt utan orsak. Var det så här att vara lycklig - för jag vet inte hur det är. Tanken på att bli frisk skrämmer mig för jag vet inte vem jag är utan hjärtekramp, gråt och att bli liggandes på golvet i panik, ångest, orkeslöshet och nästintill utbrändhet. Jag vet inte hur man är som människa.
Men så började saker återgå till det normala igen. Och det är så sjukt. För jag blir nästan glad när ångesten kommer och med kalla händer pressar ihop min bröstkorg. Tvingar mig att kippa efter luft. För det här vet jag hur jag kan hantera - jag kan inte hantera maniska rus.
Pratat med folk som doserats på samma sätt och de har talat om liknande biverkningar. Tror jag förstår vad som händer. Sådana saker som inte är bra. Det är rätt men fel. Tabletterna har gjort mig bipolär.
jag har känslor utan uppehåll
Plockar bort bladen från en prästkragen och mumlar "älskar - älskar inte". Känt på det här sättet så länge nu. Och vad prästkragen än säger så vet jag vad hjärtat vill.
Men jag förstår inte riktigt. Inte hundra procent. För det här är fel. Det här är precis vad jag inte ska känna. Men kan inte ägna det en tanke utan att det hugger i bröstet eller muskulaturen i min kropp tappar sin funktion. Faller ner.
Såpbubblor i en park. På ett tak. I huset. Tillsammans. Såpbubblor synonymt med vad jag känt - men inte känner längre. Såpbubblor är lätta och jag är svår.
Så idag står jag med tre alternativ. Ett. Göra vad mitt hjärta säger till mig. Två. Ljuga. Tre. Stänga av tills någon blir sårad. Jag kommer nog dö vad jag än gör. Det spelar ingen roll. Döden är nog lättare än livet iallafall.
sertralin
Nu är dagen här. Dagen då jag håller kartongen i handen och det har alltid varit så svårt att föreställa sig. Men jag vet inte vad jag känner.
Det är en odefinierbar känsla för detta har det alltid skojats om. Jag vet inte. Börjar vid frukosten i bilen på vägen till jobbet imorgon och om några veckor måste jag kommit underfund med vad jag känner om detta.
Läser på om biverkningar och blir nervös. "Tänk om...?" Men vet trots allt hur liten procent som det värsta drabbar. Behöver min bästa person nära nu när jag startar men hen är inte här. Hen är långt borta. Och jag är nära ett kollaps.
Vill just nu ta dem allihopa, skrika, gråta, skratta, leka, sova, kramas, slåss, kräkas och jubla. För magen vrider sig i förvirring. Stirrar mot taket - likt paralyserad. Hamnar i ett mellanläge.
Godnatt.
close up the hole in my vein
Blodet rusar genom mina ådror, pulserar hårt, ivrigt att tränga genom allt och sakta rinna utmed huden. Jag vet inte vad som händer, men det är sådant begär. För jag vet att det är en njutning, en tillfredsställelse. Mitt liv är bara begär. Och det är så jävla sjukt.
Det suger till i magen och huvudet snurrar. Det känns som åkturer med Gröna Lunds galnaste karuseller och berg-och dalbanor efter mängder av popcorn, läsk och sockervadd - fast jag skrattar inte. Jag dansar fram genom livet med en flaska budgetvin i handen, fram bland cigarettrök, musiken och människor i omgivningen. Hånglar lite. Och det låter som en grym fest i alla år. Men hela livet är inget jävla disco.
Vi röker på taket och dricker sprit på mitt sovrumsgolv. Går genom skogen och sitter i lekparker. Tittar på film ibland men det slutar oftast med dricklekar eller missade scener som glöms bort när vi kittlar varandra tills vi gråter och håller oss för magen i kramp. Sover med vänner och ibland är det oplanerat. Jag menar, det är ju fint.
då ska du inte välja mig
Det ekar innanför mina revbenen. Det är så tomt att det gör ont. Så förbannat, jävla, skitont. Kalla händer kramar mitt hjärta. Det redan så svaga hjärtat. Kramar om det till livsglöden slocknat och hoppet gjort det samma. Ligger i en obehagligt stor säng och känner hur ambitionen tas ifrån mig och hur saker nu saknar mening. Jag vet inte - jag borde vara så lycklig.
Sommardagarna är här, med all dess innebörd. Kommer hem sent och gömmer mig för solen. Hittar fler och fler utsäkter att äta glass. Men sommaren känns inte på riktigt. Nu kliar myggbetten och nätterna är varma. Men juli känns som november.
Livet är en brottningsmatch och jag är i underläge. I hela mitt liv har jag fått lära mig att slå. Jag behärskar tusentals olika kampsporter. Helt självlärd. Det funkar bara inte i praktiken, bara i mitt huvud. Det är där alla tekniker finns för att misshandla destruktiva tankar. Men hur bra jag än blir så är tankarna det kaxiga, överlägsna barnet i gruppen som alltid kan bäst. Men ska mina kläder bli röda av blod, ska antalet tänder halveras, då får hen slå hårdare för jag kan fortfarnade stå upp. Tillräckligt klar i huvudet för att göra motstånd. Jag kan försvara mig. Säger vi.
vi gick långt här du och jag, kanske så långt vi kunde gå. kanske finns det ingen ärlig chans för oss, men jag ser det inte så.
Det är inte meningen att det ska fungera och jag börjar tro att det aldrig varit det. Att det bara varit temporärt. En tillfällighet som orsakats av korsade vägar. Jag tror att det spricker upp nu som isen över kanalen när vårvärmen kommer. Vår tid rusar förbi lika fort som ett besök på djurparken när man var barn. Vi är synonymt med kaos. Jag kommer sakna allt men vi båda vet att detta är en nödvändighet, för vi kan inte hålla fast ordentligt när svetten bryter fram ur handflatorna. Det är hundra procent eller inte alls. Du är allt jag hatar, med ett innehåll av bubblande, färgglada känslor, glädje och kärlek. Ett inre som sockervadd men ett betongyttre som tvingar bort mig hur vackra blommor jag än har i handen när jag knackar på dörren.
Du har orsakat smärta och blod. Jag har gråtit så mycket och vill inte offra mer. Allt med dig får mig att tveka nu. För jag orkar inte tänka över allt. Vill bara slippa lägga upp saker. Låt mig vara planlös och fri. För varje gång jag kommer tillbaka trycker du de absolut sista jag vill veta av ner i halsen på mig. Hos dig kan jag sova, men måste alltid vara på min vakt. Hos dig kan jag andas, men samtidigt kväver du mig tills mina läppar blir blå .
mänsklig värme, snälla kom närmre
''du får aldrigaldrig lämna mig. snälla, lova.'' ''du är min jävla anledning att stanna.''
Nattsamtal som tar på hjärtat. Sittandes mittemot varandra i en säng med en påse chips emellan, ligganades på kuddar på golvet, eller i varandras famnar. Tiden rusar förbi och solen går upp bakom rullgardinen. De fyrtiofem minuter som han skulle stanna blev snabbt till trehundrasextio. Han lämnar mig vid dörröppningen när klockan slår 04:48 och jag går upp och faller ner i en säng som nu är så otroligt stor, tom och kall.
''Är det här rätt väg verkligen?'' '''Ååååh, det var blött här!'' ''Du kommer ramlaaa!''
Går genom skogen på väg tillbaka till hennes hus. Efter en av alla vinfyllor vi hunnit med hitills sen vi slutade skolan. Ramlar ihop på köksgolvet och lagar mat mitt i natten. Fnissar och viskar. Allting snurrar lite grann och jag ringer vänner för att sedan inte riktigt minnas vad jag sagt. Ligger intill varandra i hennes säng med en dator och tittar på en amerikansk familjekomedi. Vi somnar nästan men äter en nattglass istället.
''Du vet att jag kommer bo här med dig va?'' '''Jag har väl aldrig väntat mig något annat...''
En av mina bästa vänner har nu en lägenhet på söder. Den är fantastisk. Vi sitter i fönstren och kollar på en mystisk granne, äter toast och hittar på finurliga namn till alla vars fönster man ser in i. Vi dricker saft och skrubbar varje kvadratcentimeter av köket. Gömmer oss i den stora garderoben och skojar om Narnia. Tittar ut över Stockholms stad medan den skymmer och sjunger på balkongen. Vi dansar till kent och har det väl otroligt bra. Diskuterar att bästa inköpet var handdukarna till badrummet. Vi röker en massa och fimpar i en konservburk. I köket står krukor som bara väntar på att bli planterade i, en popcornpåse, sugrör och ett inramat foto av vår gamla lärare. Vi har så mycket internskämt hon och jag.
ett löfte om att aldrig bli som dem
''men gud, man ser ju till och med dina revben nu.'' ''nej, det gör man inte.''
Trillar dit igen tror jag, och det sjukaste är inte att det händer - det är att jag är medveten om det. Aptiten har krympt ihop till något obefintligt. Försöker ändå äta för jag är rädd för att gå ner mer. Rädd för att gilla det igen. Summan på displayen blir lite lägre hela tiden - även om jag försöker jobba upp den igen. Jag är inte ens sjuk ännu, men så himlahimla rädd. Det sista jag behöver är fler hjärnspöken att besegra.
''men har du slutat nu?'' ''på handlederna, ja.''
Höll mig borta i flera månader men så hamnade jag i paniken igen. Liggandes på badrumsgolvet, blod som tränger fram ur tunna skåror över höften, det snurrar och väggarna närmar sig sakta. När någons mjuka fingrar smeker över sårskorporna och kysser ens panna då förstår man ändå lite vad det är man håller på med. Men jag kan ändå inte sluta till hundra procent.
''vi kanske borde skriva ut tabletter till dig, vad tror du om det?''
Det har alltid skämtats om att jag äter antidepressiva tabletter, för det är en sådan där kul sak att skoja om... Men nu har jag kommit till ett stadie i mitt liv där det kanske blir så på riktigt. Jag kanske får äta hormon för att bli glad eftersom att det är något fel på mig. Det är något allvarligt jävla fel.
- 30.05.2012
så vi gör någonting som är mittemellan
Svarta skor, svarta kläder, svart smink, svarta naglar, svart jacka. Röker svarta cigaretter intill ett renoveringsobjekt. Sommarvindarna fångar med det bruna håret och musiken om ångest och drömmar om att komma bort, texter med stora delar hat och svordomar i öronen. Blänger på människor som blänger på mig. Väntar på bussen som tar mig till tåget som tar mig bort till huvudstaden för några timmar. Bortbortbort.
Slutade skolan igår, grundskolan is no more. Jag förstår inte detta riktigt. Inte ännu. Bort från människor jag inte gillar, bort från lärare jag älskar. Ska bort från den här jävla staden i höst. Till en ny klass med samma intresse. Rädd men glad och tror att det blir bra.
Tror jag bryter upp nu. Med nästan allt och alla. En ny jävla rivstart.
stäng ute verkligheten
Blundar och drar fingrarna över hans nyckelben. Armar som håller mig nära. Mänsklig värme och närhet. Huvudet mot hans bröstkorg, hans hjärta slår hårt. Jag drar handen genom håret på
hans huvud, det ljusa dockhåret. Tror han är en docka, han är inte verklig. För bra för att vara sann. Förstår, lyssnar, nickar medan jag mumlar orden och historien mot hans kropp. Trycker mig emot honom, vågar inte se hans ögon. Håret hamnar över ansiktet. Han stryker bort det och pressar läpparna mot tinningen. Viskar att jag inte ska vara rädd längre. Kramar om mig och jag skakar i hans armar. Berättelser rinner på naturligt med honom. Behöver honom vid min sida nu igen. Folk får mig att skämmas och tvivla. Rädd för att göra honom ledsen. Men han ler och lovar mig att detta är hans beslut. Och vi bestämmer att "it takes two to cuddle".
Han skrev en låt om mig 2009, häromdagen skrev han en ny. Fick läsa texten. Log och blinkade bort en tår. Pussade honom på kinden. Mumlade ett tack och kände hur rörd jag var. Min musikaliska superhjälte.
