cherryheart -

mänsklig värme, snälla kom närmre

''du får aldrigaldrig lämna mig. snälla, lova.'' ''du är min jävla anledning att stanna.''

Nattsamtal som tar på hjärtat. Sittandes mittemot varandra i en säng med en påse chips emellan, ligganades på kuddar på golvet, eller i varandras famnar. Tiden rusar förbi och solen går upp bakom rullgardinen. De fyrtiofem minuter som han skulle stanna blev snabbt till trehundrasextio. Han lämnar mig vid dörröppningen när klockan slår 04:48 och jag går upp och faller ner i en säng som nu är så otroligt stor, tom och kall.

''Är det här rätt väg verkligen?'' '''Ååååh, det var blött här!'' ''Du kommer ramlaaa!''

Går genom skogen på väg tillbaka till hennes hus. Efter en av alla vinfyllor vi hunnit med hitills sen vi slutade skolan. Ramlar ihop på köksgolvet och lagar mat mitt i natten. Fnissar och viskar. Allting snurrar lite grann och jag ringer vänner för att sedan inte riktigt minnas vad jag sagt. Ligger intill varandra i hennes säng med en dator och tittar på en amerikansk familjekomedi. Vi somnar nästan men äter en nattglass istället.

''Du vet att jag kommer bo här med dig va?'' '''Jag har väl aldrig väntat mig något annat...''

En av mina bästa vänner har nu en lägenhet på söder. Den är fantastisk. Vi sitter i fönstren och kollar på en mystisk granne, äter toast och hittar på finurliga namn till alla vars fönster man ser in i. Vi dricker saft och skrubbar varje kvadratcentimeter av köket. Gömmer oss i den stora garderoben och skojar om Narnia. Tittar ut över Stockholms stad medan den skymmer och sjunger på balkongen. Vi dansar till kent och har det väl otroligt bra. Diskuterar att bästa inköpet var handdukarna till badrummet. Vi röker en massa och fimpar i en konservburk. I köket står krukor som bara väntar på att bli planterade i, en popcornpåse, sugrör och ett inramat foto av vår gamla lärare. Vi har så mycket internskämt hon och jag.

2012-06-21 @ 23:37:38 Permalink historier Kommentarer (0) Trackbacks ()

ett löfte om att aldrig bli som dem

''men gud, man ser ju till och med dina revben nu.'' ''nej, det gör man inte.''

Trillar dit igen tror jag, och det sjukaste är inte att det händer - det är att jag är medveten om det. Aptiten har krympt ihop till något obefintligt. Försöker ändå äta för jag är rädd för att gå ner mer. Rädd för att gilla det igen. Summan på displayen blir lite lägre hela tiden - även om jag försöker jobba upp den igen. Jag är inte ens sjuk ännu, men så himlahimla rädd. Det sista jag behöver är fler hjärnspöken att besegra.

''men har du slutat nu?'' ''på handlederna, ja.''

Höll mig borta i flera månader men så hamnade jag i paniken igen. Liggandes på badrumsgolvet, blod som tränger fram ur tunna skåror över höften, det snurrar och väggarna närmar sig sakta. När någons mjuka fingrar smeker över sårskorporna och kysser ens panna då förstår man ändå lite vad det är man håller på med. Men jag kan ändå inte sluta till hundra procent.

''vi kanske borde skriva ut tabletter till dig, vad tror du om det?''

Det har alltid skämtats om att jag äter antidepressiva tabletter, för det är en sådan där kul sak att skoja om... Men nu har jag kommit till ett stadie i mitt liv där det kanske blir så på riktigt. Jag kanske får äta hormon för att bli glad eftersom att det är något fel på mig. Det är något allvarligt jävla fel.

- 30.05.2012

2012-06-20 @ 00:29:52 Permalink hjärtat Kommentarer (1) Trackbacks ()

så vi gör någonting som är mittemellan

Svarta skor, svarta kläder, svart smink, svarta naglar, svart jacka. Röker svarta cigaretter intill ett renoveringsobjekt. Sommarvindarna fångar med det bruna håret och musiken om ångest och drömmar om att komma bort, texter med stora delar hat och svordomar i öronen. Blänger på människor som blänger på mig. Väntar på bussen som tar mig till tåget som tar mig bort till huvudstaden för några timmar. Bortbortbort.

Slutade skolan igår, grundskolan is no more. Jag förstår inte detta riktigt. Inte ännu. Bort från människor jag inte gillar, bort från lärare jag älskar. Ska bort från den här jävla staden i höst. Till en ny klass med samma intresse. Rädd men glad och tror att det blir bra.

Tror jag bryter upp nu. Med nästan allt och alla. En ny jävla rivstart.

2012-06-09 @ 18:51:48 Permalink hjärtat Kommentarer (0) Trackbacks ()

stäng ute verkligheten

Blundar och drar fingrarna över hans nyckelben. Armar som håller mig nära. Mänsklig värme och närhet. Huvudet mot hans bröstkorg, hans hjärta slår hårt. Jag drar handen genom håret på
hans huvud, det ljusa dockhåret. Tror han är en docka, han är inte verklig. För bra för att vara sann. Förstår, lyssnar, nickar medan jag mumlar orden och historien mot hans kropp. Trycker mig emot honom, vågar inte se hans ögon. Håret hamnar över ansiktet. Han stryker bort det och pressar läpparna mot tinningen. Viskar att jag inte ska vara rädd längre. Kramar om mig och jag skakar i hans armar. Berättelser rinner på naturligt med honom. Behöver honom vid min sida nu igen. Folk får mig att skämmas och tvivla. Rädd för att göra honom ledsen. Men han ler och lovar mig att detta är hans beslut. Och vi bestämmer att "it takes two to cuddle".

Han skrev en låt om mig 2009, häromdagen skrev han en ny. Fick läsa texten. Log och blinkade bort en tår. Pussade honom på kinden. Mumlade ett tack och kände hur rörd jag var. Min musikaliska superhjälte.

2012-06-07 @ 23:53:49 Permalink hjärtat Kommentarer (0) Trackbacks ()

du är knark

"Du berättade om en jobbig dröm - jag önskar du hade den drömmen oftare. Efter drömmen var du nära men när rädslan svalnat försvann du igen. Du är rädd att jag ska lämna dig, men kan inte förstå hur jag känner hela tiden. För jag vet att du snart drar dig tillbaka. Jag vet att det inte håller, så jag kastar in handduken och vänder ryggen till. Är så rädd - men du kan inte förstå.

Jag förstår att min avhållsamhet gör dig frustrerad, men du kan inte förstå hur orolig jag är. Nu när mörka andar kryper på så kan jag inte riskera någonting. Jag mår för illa för att vara wild n crazy. Om det är det du söker får du vänta. Är du beredd att vänta ut panikattacker och känslokalla ansiktstryck? Blod, svett och tårar? Eller flyr du mot bort över ett skymmande landskap med första bästa? Orkar du vänta i flera år? Orkar krama mig och torka bort rinnande mascara från kindbenen? Kommer du kunna se på när jag sväljer tabletter, se hur jag fortsätter falla? Jag skulle aldrig lägga mina bästa år på det. Skulle inte vilja se ett vrak och hopplöst försöka hjälpa år ut och år in.

Jag förstår om du vill lämna, det är inte klokt att stanna - inte för den personliga individen. Jag drar ner folk omkring i fallet. Men jag vill så gärna ha dig kvar, behöver dig rent av. Du är knark."
- 24.07.2009

2012-06-06 @ 23:42:43 Permalink ur en dagbok Kommentarer (0) Trackbacks ()