cherryheart

Trillar dit igen tror jag, och det sjukaste är inte att det händer - det är att jag är medveten om det. Aptiten har krympt ihop till något obefintligt. Försöker ändå äta för jag är rädd för att gå ner mer. Rädd för att gilla det igen. Summan på displayen blir lite lägre hela tiden - även om jag försöker jobba upp den igen. Jag är inte ens sjuk ännu, men så himlahimla rädd. Det sista jag behöver är fler hjärnspöken att besegra.

 

Höll mig borta i flera månader men så hamnade jag i paniken igen. Liggandes på badrumsgolvet, blod som tränger fram ur tunna skåror över höften, det snurrar och väggarna närmar sig sakta. När någons mjuka fingrar smeker över sårskorporna och kysser ens panna då förstår man ändå lite vad det är man håller på med. Men jag kan ändå inte sluta till hundra procent.

 

Det har alltid skämtats om att jag äter antidepressiva tabletter, för det är en sådan där kul sak att skoja om... Men nu har jag kommit till ett stadie i mitt liv där det kanske blir så på riktigt. Jag kanske får äta hormon för att bli glad eftersom att det är något fel på mig. Det är något allvarligt jävla fel.