cherryheart -

jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv.

4ad72d4753ec3b34_life_in_color.preview_large

Svävade in i något mjukt, ljust och aningen maniskt efter några dagar. Det var skrämmande för jag har aldrig känt såhär. Trycket över bröstet var som bortblåst och ingenting drog ner mig i sorgen. Inte ens när mörkret föll på, kylan kröp fram och jag låg ensam i en säng med de mest hjärtskärande låtar jag kan så kunde jag inte känna någonting. Jag städade mitt rum kliniskt rent och hjälpte till hemma. Var trevlig, glad och skrattade hysteriskt utan orsak. Var det så här att vara lycklig - för jag vet inte hur det är. Tanken på att bli frisk skrämmer mig för jag vet inte vem jag är utan hjärtekramp, gråt och att bli liggandes på golvet i panik, ångest, orkeslöshet och nästintill utbrändhet. Jag vet inte hur man är som människa.

Men så började saker återgå till det normala igen. Och det är så sjukt. För jag blir nästan glad när ångesten kommer och med kalla händer pressar ihop min bröstkorg. Tvingar mig att kippa efter luft. För det här vet jag hur jag kan hantera - jag kan inte hantera maniska rus.

558108_416894495015064_1450867679_n_large

Pratat med folk som doserats på samma sätt och de har talat om liknande biverkningar. Tror jag förstår vad som händer. Sådana saker som inte är bra. Det är rätt men fel. Tabletterna har gjort mig bipolär.

2012-08-13 @ 13:34:10 Permalink hjärtat Kommentarer (0) Trackbacks ()

jag har känslor utan uppehåll

Plockar bort bladen från en prästkragen och mumlar "älskar - älskar inte". Känt på det här sättet så länge nu. Och vad prästkragen än säger så vet jag vad hjärtat vill.

Men jag förstår inte riktigt. Inte hundra procent. För det här är fel. Det här är precis vad jag inte ska känna. Men kan inte ägna det en tanke utan att det hugger i bröstet eller muskulaturen i min kropp tappar sin funktion. Faller ner.

Såpbubblor i en park. På ett tak. I huset. Tillsammans. Såpbubblor synonymt med vad jag känt - men inte känner längre. Såpbubblor är lätta och jag är svår.

Så idag står jag med tre alternativ. Ett. Göra vad mitt hjärta säger till mig. Två. Ljuga. Tre. Stänga av tills någon blir sårad. Jag kommer nog dö vad jag än gör. Det spelar ingen roll. Döden är nog lättare än livet iallafall.

2012-08-03 @ 10:03:54 Permalink hjärtat Kommentarer (0) Trackbacks ()

sertralin

Nu är dagen här. Dagen då jag håller kartongen i handen och det har alltid varit så svårt att föreställa sig. Men jag vet inte vad jag känner.

Det är en odefinierbar känsla för detta har det alltid skojats om. Jag vet inte. Börjar vid frukosten i bilen på vägen till jobbet imorgon och om några veckor måste jag kommit underfund med vad jag känner om detta.

Läser på om biverkningar och blir nervös. "Tänk om...?" Men vet trots allt hur liten procent som det värsta drabbar. Behöver min bästa person nära nu när jag startar men hen är inte här. Hen är långt borta. Och jag är nära ett kollaps.

Vill just nu ta dem allihopa, skrika, gråta, skratta, leka, sova, kramas, slåss, kräkas och jubla. För magen vrider sig i förvirring. Stirrar mot taket - likt paralyserad. Hamnar i ett mellanläge.
Godnatt.

2012-08-02 @ 00:12:08 Permalink hjärtat Kommentarer (0) Trackbacks ()