sertralin
Nu är dagen här. Dagen då jag håller kartongen i handen och det har alltid varit så svårt att föreställa sig. Men jag vet inte vad jag känner.
Det är en odefinierbar känsla för detta har det alltid skojats om. Jag vet inte. Börjar vid frukosten i bilen på vägen till jobbet imorgon och om några veckor måste jag kommit underfund med vad jag känner om detta.
Läser på om biverkningar och blir nervös. "Tänk om...?" Men vet trots allt hur liten procent som det värsta drabbar. Behöver min bästa person nära nu när jag startar men hen är inte här. Hen är långt borta. Och jag är nära ett kollaps.
Vill just nu ta dem allihopa, skrika, gråta, skratta, leka, sova, kramas, slåss, kräkas och jubla. För magen vrider sig i förvirring. Stirrar mot taket - likt paralyserad. Hamnar i ett mellanläge.
Godnatt.
