kvar i något jag lämnat
skriver aldrig längre. det var en säkerhet, förut, när jag inte hade något annat. nu har jag något. något lika bra som allt. något så vacker att jag känner mig som något från den förfallna soptippen, något så varmt att jag får överväga om jag är vintern själv. jag var en av dem som förkastade förälskelsen och allt den medförde. jag spottade på passionerade kyssar, kärlek och hjärtan i takt. men jag blev en av dem. ett av alla hjärtan i världen som slår för någon annan än sig själv. men trots att han tillsätter varje saknade pusselbit och ingrediens i mitt liv så har jag liksom ändå fastnat.
det känns som om det förflutna cementerat mina fötter mot marken. alla andra har sprungit vidare men jag står kvar i smärtan. hyn börjar sakta glömma och förlåta. då alla sår snart läkt och suddats ut. men inombords brinner jag fortfarande upp varje minut. när jag ställer mig upp snurrar allt och lägger jag mig ned så minns jag bara skräcken. om jag andas känns det som om en miljon nålar följde med syret ner i mina lungor. när jag ser ut över världen tåras mina ögon men när jag blundar spelas filmen om mitt liv upp. du känner mig, jag vill inte klaga. men det har inte varit lätt. hela min uppväxt existerar i bakhuvudet som minnet av ett blodbad.
jag mår bättre nu. med tonvis av mediciner, nya vänner, kärlek och bättre självkänsla. jag bör inte tycka synd om mig själv, jag har det bra. men ibland jag tror att jag aldrig kommer kunna bli hel igen. och varje dag så frågar jag mig själv. "kan någon älska ett hopplöst renoveringsobjekt"
han är väl beviset på att jag kan ha fel. han tycker att jag är vacker, han säger att jag är en sådan alla borde tycka om. han är så kär och naiv att han vägrar förstå att nästan alla som träffat mig hatar hela mig. han säger att vad spelar det för roll? det är de som går miste om världens bästa flicka. du är så jävla mycket bättre än dem. och jag har alltid älskat dig djupt.
kanske har han rätt. det kanske är de som går miste om mig. jag kanske är fantastisk - liksom bakom det jobbiga, dysfunktionella, vidriga, fula, äckliga. där någon stans kanske det finns en ven av fantastisk. och faktiskt så räcker det för mig just nu. att få vara litelitelite fantastisk och att ha någon som tycker jag är bättre än hela världen.
jag är fortfarande kvar i något jag lämnat för längesen men nu är jag i alla fall inte ensam där. för han håller om mig även om regnet faller ner på oss.
