just nu är den enda gemensamma nämnaren cigaretterna vi röker och spriten vi dricker. inget annat känns på riktigt nu.
tror inte att det är någon annan, det är nog bara det är mig det är fel på.
~
vill bara lyssna på annika norlin, läsa anders paulrud, röka, ligga på sommarvarma asfaltsgator under stjärnorna, filosofera. men hetsar som ett djur mellan skola, jobb, ansvar och korta timmar av sömn. det här funkar inte. jag kraschar snart.
~
men det finns inget annat vi kan göra än att fortsätta kämpa. även om vi alla vill lägga oss slå nävarna i marken och vägra att ställa oss upp. gråta om det behövs. likt trötta barn på familjevandring.
~
fortsätta dansa mina medmänniskor. ta mig i handen. släpp inte taget. vi kan dansa in i dova framtidens hemligheter tillsammans. kom min vän. följ mig dit. vi måste dansa fastän hjärtat brister.
kalla händer greppar varsamt men bestämt om mina nyckelben, och de pulvriseras i de händer som hemsöker mig. händerna drar ur mitt skelett del efter del. jag tror det gör ont men jag känner ingenting. känner endast hur fel det är - jag vet att benen ska vara i min kropp. under huden. känner endast det, och trycket över bröstet. för det är tillbaka nu. för smekmånaden är över och vi är bara vardag.
tänker hela tiden förbjudna tankar och lockas till smärta, på något sjukt, masochistiskt sätt. fastnar med blicken på tågrälsarna som försiktigt nästan vibrerar när tågen susar mot perrongen. liksom fascinerat. vassa föremål skrämmer mig men trollbinder mig med en diskret, spännande sång. allt som brinner är vackert.
alkohol i blodet allt för ofta. låt mig glömma. tänder den ena cigaretten efter den andra. rök i lungorna. ond, bråd död. vi alla skriker i tysthet - någonstans inombords. skymningen tar blodets färg och skiftar snabbt i röd.
jag är glaset i busskurens sidor, betongtunneln i förorten. endast med min närvaro kan jag väcka folks intresse att förstöra mig. och sig själva. slå sönder mig med sten, måla mig med färg. folk vill kanske förstöra mig. det finns så mycket hat. och jag var aldrig värd att älska.
jag är inte ämnad för den här världen. det har jag aldrig varit. jag är skapad för något annat. börjar tro på att stoppa lidandet. nu igen. herregud, vart ska jag sluta. är så rädd för mig själv. försvinn! bort! dunsta! dra!
sertralin. sväljsväljsvälj. dagutdagin. du kommer må bra, kemiskt. men nej. skär skada förinta. det gör ingen skada med bara lite grann. rök andas lyssna. bara lyssna. hör hur tystheten viner och visslar. drick svep klunka. men nej. vill inte ha det här. ska det vara så förbannat jävla skitsvårt att få må bättre. bara litelite bättre.
jag faller. snälla fånga upp mig! hjärnan vill att jag ska skrika ut orden högt. be någon rädda mig. men sakta kvävs tankarna av hjärtat. det innanför bröstkorgen vill något annat. vill inte bli räddat. jag faller. snälla låt mig bara falla.
