cherryheart

Det börjar hänga en doft av nyklippt gräs, varm asfalt, uteservering och sommarvind i luften. Ungdomar kämpar på brännan och dricker läsk i majsolen. Jag undviker istället solen och lägger pengar på choklad och cigarretter. Det börjar spåra ur.

Kämpar sakta fram genom grundskolans sista uppsatser och höjer ljudet på musiken för att slippa höra mänskligheten.

Nätter kommer och när mörkret fallet på återkommer samma drömmar om en perfekt lägenhet, en söt kille och glädje. När alarmet ringer och morgonsolens strålar letar sig in under rullgardinen skrattar jag åt mig själv. För det där kommer aldrig hända.

Äter allt onyttigt jag kommer över just nu och folk anser att jag är tjock. Men de förstår inte att det är av rädsla. Rädslan om att rasa i vikt igen, rädslan om att bli storleksblind och balansera på gränsen till att bli sjuk.

Lyssnar på musikalen som är rosa hela vägen igenom. Känner ett litet ljus av den positiva energi den ger. Ett ljus jag kommer livnära mig på i flera veckor.

Pressas av ett massivt mörker. Mot en hård madrass. Tränar för att glömma, äter för att glömma, sjunger för att glömma, tänker för att komma ihåg. Minnen som ventileras i ett ljust rum mellan två. Löften om förtroende. Pratas om kemisk glädje och det känns fel, men bra. Är jag i sista stadiet nu? Det kanske inte finns någon annan väg ut. Har hållit sår borta i flera veckor och tar sakta tag i vissa saker.

En del saker kräver bara lite mer än andra och när de kommer in i livet så prioriterar man undermetet. Stirrar in i TVn, äter, röker och träffar människor - av olika slag och just nu får alla arbeten vänta. Energin och inspirationen tog ledigt och åkte på en semester långt bort. På öppen biljett.