du var min armé
Rör mig snabbt hem till honom. Smsar och säger jag är här nu. men ta din tid. Så kommer han ut och vi kramas länge, jag får stå på tå för han är så mycket längre. Han gråter mot min hals. Så tar jag hans hand och vi går iväg, genom skogen och bort. Sitter på en stubbe i ungefär en timme. Pratar, lyssnar, gråter, kramas, bara sitter. Han berättar, jag lyssnar och frågar. Försöker trösta. För han är så himla ledsen. Den där gamla vännen som jag tappat lite på vägen, men så fort han behöver mig är jag där. Jag lovar. För han kommer alltid vara så himla viktig och en av de bästa vänner jag haft.
Brev
Trackback