Perfectly lonely
Revbenen skrapar mot lungorna när jag sakta trycks ihop och det blir svårt att andas. Varför slutar det såhär när denna vecka fungerat bra? Och det snurrar, vill bara kräkas. För jag har verkat glad. Jag har skrattat så mycket den här veckan, i vänstra kinden blev smilgropen tydlig nästan hela tiden och ögenen har nästan fått glittra igen, men det är det som gör så ont nu. Tårarna torkar sakta mot min hud nu och jag försöker inta syre. Folk säger att "du är alltid sjuk, eller så har du ont någon stans, och du bara klagar". Jag blir nog aldrig riktigt frisk - på insidan, och trots alla skador jag har så känns det nästan inte längre, för det värker i hjärtat. Och klagomål samt hatord vänder jag oftast inåt. Av hänsyn. Vill inte smitta ner er med denna misär, smärta.
Ibland försöker jag yppa en desperat förklaring, men många bara viftar bort det. För: jag är så liten - jag förstår inte - jag kan inte må dåligt - det är en fas.
Så fort jag är ensam så skriker jag. Högt. Högt som fan. Överröstar nästan den musik som spelas på högsta volym. Jag lyckas agera utåt för en stund och lättare lite på taggtråden runt hjärtat. Och jag känner mig helt plötsligt överlägsen. Jag kan klara allt. Sen slår verkligheten mig hårt i ansiktet och drar ner mig på parketten. Den slår mot bröstkorgen och träffar perfekt över solarplexus. Andnöden kryper fram och jag är samma patetiska, lilla varelse igen. Hatar min verklighet. Den är alldeles för elak och våldsam.
Försöker hitta tillbaka till självsäkerheten och försöker förstå om jag är den där kaxiga, rättframma tjejen som jag agerar som ibland. "Bitch!" Egentligen vill jag inte ens prata med dessa människor, helst inte ha dem i mitt liv - någonsin. Och alla hatar mig, den de tror jag är. Det är en jävla mask. Förstår ni inte det?
