cherryheart

Jag promenerar en hel del. Har alltid musiken med mig. Melodier som dunkar mot trummhinnan i takt med att mina fötter slår mot marken. Asfalt. Grus. Jord. Gräs. Man kopplar bort en del, samtidigt som jag får tid att tänka. Rensa bort några oklara idéer. Tömma huvudet på frågetecken.


November blev en månad där huvudet fylldes utav tankar med ungefär samma nyans som hösthimlen. Gråskala. Det är bara jävligt grått. Rymmer från tanker lite för mycket kanske. För låter jag dem snurra genom in kropp blir jag liggandes. I trans. Jag vill inte hamna där, för man kommer inte därifrån. Jag renar smutsig hud med varmt vatten. Tvättar hjärnan med för hög musik. Försöker dränka hjärtesorg med närhet från sådana som jag inte förlorar på ett bra tag - de som kommit för att stanna. De få.


Du och jag besökte den där platsen, i mörkret. Den var ganska speciell just då. Sjärnklart. Spegelklart vatten. Mörker. Lampor. Men kanske framför allt, närheten. Jag älskade området på din hals, precis under käkbenets slut, det var varmt och doftade utav stark parfym. Jag ledsnade aldrig på att gömma ansiktet där och pressa läpparna mot din nakna hud. Du drog för andan och din puls skenade iväg. Men vi var aldrig kära i varandra.

Gatlyktorna tänds tidigt såhär års. Vardag i mörker och kyla. Det var nyss varm sommar med kollektiv i shorts och kortärmat. Nu ses vi mer och mer sällan och då påpälsade utav tjocka tröjor, jackor, halsdukar och mössor. Ibland känns det som om det inte bara är klimatet som svalnat. Det spelar egentligen ingen roll för jag kommer alltid älska er. Jag tror ni ledsnat på mig och jag förstår det. Det hela blir bara mer jobbigt just nu, för jag har bara socialfobi och tar - mot min egen vilja - avstånd från det jag älskar. Jag kan inte röra mig. Men om ni vill det så kommer jag tillbaka när jag mår bättre.






bilder. we♥it

Ingen förstår dina problem helt och fullt. Du delar inte dna med någon. Varför skulle då hjärta och hjärna funka som för någon annan? Jag har förklarat min teori för många personer, men av alla dessa är det nog bara två som förstår ungefär hur jag menar. Och dessa två är så fruktansvärt bra.


Folk blir sjuka. Alla råkar någon gång ut för en fysisk sjukdom. Kanske inte något allvarligt eller farligt. Men någonting som stör din fysiska hälsa. Men det ör sorgligt få som vågar erkänna att de mår dåligt psykiskt. Inte ens för sig själva. Folk är så rädda för att inte uppnå oprimal hälsa. Men alla kan inte vara hundra. Det är orealistiskt.


Ångest.


Ibland kan man inte göra annat än att bara ligga ner som i trans. Det går inte att göra saker hur mycket du än vill eller måste. Allt tar emot. Du kan inte röra dig. Näst intill förlamad. Du kan till och med skrämmas utav det du älskar allra mest. Många går igenom detta - i hemlighet.








bilder: we♥it

Jag tog bort alla inlägg utom de första. Det kändes fel. Det är inte så jag vill använda den här bloggen. Tänker lite grann och börjar snart, när jag har saker att berätta.