no time for us
när hennes tårskälvande kropp krymper i mina armar och hennes fuktiga, dockliknande ansikte raderar min taffliga halloweensminkning. när min ordentligt hårsprayade frisyr rasar samman för att min hjässa pressas ner i madrassen. det är då den sista tron på öde och karma tillslut slocknar helt. för ingen förtjänar skrattbubblande, skimrande lycka så som hon gör. hon kan vara det vackraste som kommit innanför min livsradie och jag kysser bort sältan från hennes hals.
under samma skeva fest så ser jag hur ilskan blixtrar till i en av mina bästa vänners ögon och han snäser åt mig. jag försöker hålla honom tillbaka från att vända ryggen till men han sliter sig loss och ger mig en blick som var nästan mordisk. jag minns eftermiddagar under hösten i ett solsken som bara kom att åt att värma om det var helt vindstilla, eftermiddagar när vi delade livet med ryggarna mot ett elhus och ständiga cigaretter mellan våra läppar. vi är rätt trasiga du och jag. men jag ber dig. håll fast lite till. håll ut. jag faller på knän täckta av ett par tunna strumpbyxor där alla trådar lossnar från varandra. jag bönar. vänta bara ett tag. tills våra sår är läkta och vi kan plocka bort våra plåster. då kanske vi funkar igen. som förut.
samtidigt försöker jag och en annan vän förstå vad som ska hända här näst och efter en lång konversation är vi ändå inte ett dugg klokare. ärligt så tror jag att tankarna bakom pannbenet bara växte i både volym och styrka. och i blodet rusar ångesten förbi och bultar förföriskt. viskar liksom. släpp ut det. och under huden exploderar hela min verklighet i takt med nersvärtade pulsslag. jag menar. det är inte lätt, det har nog saker aldrig varit och den här dagen skulle komma in i en skymmande frostkväll uppflugen på en drakrygg för att förinta varje tecken på säkerhet. och när dagen lämnat över till natten och nästa dygn ligger jag likt förhäxad under det iskylda täcket. för vart fan tar man vägen?
